Vad räknas som den första kärleken egentligen? Den där trånande kärleken-på-håll, som oftast gällde i mellan och högstadiet? Första gången man blev ihop med nån?
Svårt.
Jag har aldrig direkt haft tur i kärlek. I grundskolan var jag lite av en outsider, vilket dels gjorde att killarna inte såg mig riktigt på det sättet, dels att jag nog var lite för cool för att bli ihop med någon av dem. Sen blir jag inte kär så lätt heller. Och blir jag kär, oftast i någon svåråtkomlig, då håller det i sig. I högstadiet var jag kär, på avstånd naturligtvis, i samma kille i två år. En kille i parallellklassen. Jag hängde rätt mycket med några tjejer i hans klass, men ingenting hände såklart. Herregud.
Sen var jag kär på avstånd i en termin på gymnasiet, sådär så att man höll på att kissa på sig bara man mötte Honom i korridoren och han sa "hej". Lite senare hände det grejer, men det tror jag är ett annat inlägg.
Men nu var det den första kärleken det skulle handla om. Min första kille, om man ska uttrycka det så, var när jag var ca 4 år och gick på dagis. Jag minns inte vad han hette, men vi skulle gifta oss, minsann. Det fria 70-talet till trots. Vi utforskade massa spännande områden vill jag minnas, utom synhåll för fröknarnas vakande ögon förstås.
Så första kärleken... Första gången jag var riktigt tokkär, så där så man vill krypa in under huden på den älskade för att kunna vara så nära som möjligt, det var jag faktiskt inte förrän just i gymnasiet.
Fortsättning följer...
2 kommentarer:
Jag hade också en när jag var liten, en Robert. Kommer nog inte skriva ett inlägg om honom ;)
Hahahahaah! :)
Skicka en kommentar