Jag har försökt skriva det här inlägget hela dagen.
Det vill sig inte.
Jag kan bara inte komma på ett sånt där stort ögonblick.
Eller, det kan jag, men jag vill inte skriva om dem.
Så jag väljer ögonblicket jag kom ner i Plogen första gången.
Jag var rädd för plogen. Tyckte det var fruktansvärt obehagligt att tippa bakåt och inte riktigt veta vart mattan var. Om jag skulle slå runt.
Och så plötsligt en gång. Jag bestämmer mig för att skita i att försöka komma ner och fokuserar på sittbenen istället, att sträcka dem så högt upp som möjligt. Så är den där, med ens. Mattan, under ena tån. och den andra.
Känslan av att ha forcerat ett hinder..
Så skön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar