Mina föräldrar lever inte ihop.
Det har de inte gjort sen jag var 8. Jag minns inte riktigt vad jag tyckte om det där, faktum är att åren mellan 8 och 10 är hyfsat utraderade i mitt minne.
Men, i dagsläget är jag glad att de valde att gå skilda vägar. De har alltid skött det snyggt inför oss barn, alltid haft en bra kontakt. Utom några år kanske, men det berodde på annat. Första jularna efter separationen firade vi tillsammans.
Min mamma bor kvar i uppväxtstaden. Hon är en utmejslad Typ A-människa. Tusen järn i elden, alltid på språng. Allt ska vara, om inte perfekt, så i alla fall outstanding. Både på jobbet och privat. Lite har hon lärt sig efter sin hjärtinfarkt för13 år sen, men det är sån hon är. Hon är lojal, pålitlig och principfast.
Idag har vi en bra kontakt, jag och mamma. Kanske att vi till och med kommit varann lite närmare sen hon blev dumpad nu i höstas. Jag vet inte. Men jag älskar henne.
Min pappa bor här, i samma stad. Det har han gjort i ganska många år, sen han träffade the wicked witch from Finland. Häxan som gjorde att pappa och jag i princip tappade kontakten under några år, som sabbade min lillebrors självförtroende totalt (hur kan man göra så mot en 9-åring?), men som tillslut försvann från scenen. Nu är min pappa gift, sen 6 år tillbaka, med en helt annan kvinna. Tack och lov.
Pappa är passionerad. Nördig, rent utav. Eller, han blir passionerad när han hittar ett intresse. Det har varit allt från matlagning till krukväxter till sömnad till motorcyklar, sång och nu kameror. Han lär sig allt om det han är intresserad av och delar gärna med sig till omgivningen. Utan att riktigt ha koll på om andra är lika intresserade. Pappa hade blivit en strålande missionär, om han bara varit intresserad av religion. Han kan vara väldigt självupptagen, men jag älskar honom.
När jag nu sitter här och skriver om mina föräldrar inser jag att äpplet nog inte faller så långt från trädet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar