Hon mår inte bra just nu. Hon kämpar med näbbar och klor för att få en förklaring till brytningen, men svaren hon får gör henne bara ledsen och arg. Och oförstående. För hon vill ju inte förstå.
Jag försöker få henne att söka hjälp, att hitta någon att prata med. Professionellt. Någon som kan hjälpa henne att sortera svaren hon får. Hjälp att korta vägen mellan hjärta och hjärna.
Och hon förstår att hon behöver det. Visst gör hon det, hon är inte dum, min mamma. Men hon vill inte behöva. Jag hör det på henne. Vem ska hon gå till, det är dyrt och hon har inte råd och tänk om hon kommer till samma som exet...
Fast jag kan bara fortsätta peppa henne att gå till någon. Det och lyssna. Finnas där.
Men det gör så ont att inte kunna fixa det åt henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar