Det var ett tag sen.
Men när jag sitter här i höstmörkret med en kopp te så känner jag mig ensam.
Och jag vet att det är mitt eget fel.
Jag har inte orkat, tackat nej, bokat av.
Jag hoppas bara att De kan förstå, vännerna. Att de inte skriver av mig helt. För jag vill ju, jag vill så förtvivlat gärna. Men jag orkar inte.
4 kommentarer:
kram!
Tack!
Men jag tänker så här. Du har kommit igång med träning, riktigt bra dessutom det sätter igång alla lyckohormoner i kroppen. Det märks att du är på g.
Sen en liten svacka på det, vilket kan kännas surt men man ska inte bestraffa sig för det.(säger rätta personen, men hej...är man inte bättre att ge andra råd än hjälpa sig själv..) Tror vännerna förstår
Massa kram och pepp :)
Tack vännen!
Skicka en kommentar