söndag 6 januari 2013

upp och ner och fram och tillbaka... som vanligt, med andra ord

Ibland vet jag inte riktigt om jag ska skriva om det som är eller om det som jag vill.
Oftast har jag ju behov av att skriva av mig när jag mår sämre eller funderar, ältar över något. Tonen i bloggen blir ju inte direkt positiv då. Jag är verkligen inte stolt över vissa tankar och reaktioner jag har. Samtidigt är det här ingen inspirations- eller happyblogg, det är min egoblogg. Frågan är bara om jag mår bättre av att skriva ner allt neggo. Ibland är det bra, för jag ser saker när jag skriver, kan urskilja mönster och reda ut saker som bara snurrar runt i huvudet.
Jag tror det är det som händer när jag får bloggtorka. Att jag inte riktigt vet hur jag vill skriva, vad de här bloggen ska vara för något.

Idag är jag i alla fall lite av en bergochdalbana. Har sovit dåligt flera nätter. Jag får liksom hjärtklappning när jag ska sova. Inte så att hjärtat rusar, men det börjar slå så tungt, det är som att det ekar i hela kroppen. Det är obehagligt och jag kan inte slappna av. Dessutom drack jag vin igår och tränade, inte samtidigt, så jag har både lite baksmälla och träningsvärk på toppen av sömnbristen.

Idag har jag fikat och promenerat med M. Det kändes bra, som vanligt, fast sen var det nåt vi pratade om och jag insåg att en grej som jag trodde liksom var lite hans och min grej, visade sig inte vara det. Och jag blev liksom så.. Besviken. Eller ledsen, mer. Sen så kände jag mig lite fånig för att jag kände så. Fast samtidigt, jag känner ju som jag gör. Frågan är bara vad jag väljer att göra med känslan.
I vilket fall så var det ändå mest av allt mysigt att hänga.

Sen tänker jag lite på alla som tycker om och uppskattar mig, för de finns. Senast igår, när vi filmade, så fick jag så himla mycket cred och positiv feedback av min kompis, a.k.a regissören. Både där och sen en hälsning med "den största och finaste kramen" på fejan när jag kom hem. Och så pluggkompisen N, som verkligen visar att han uppskattar att träffa mig och blev jätteglad när jag föreslog att vi skulle ses hyfsat regelbundet och inspirera varann. Och det finns fler.

Jag kan bli så trött på att det är det är så svårt att ta till sig det fina och att det som gör mig ledsen så lätt tar överhanden. Men jag övar, hela tiden, på att se det som är bra. Jag skriver ner det varje dag, varje kväll innan jag somnar. Allt bra som hänt under dagen, stort som smått.

Jag vet inte. Jag kanske bara behöver ligga lite?


7 kommentarer:

Anonym sa...

ASG..först funderade jag och klurade på ditt inlägg och sen ser jag sista meningen och inser att det kan sammanfattas väldigt enkelt också :D

Antoinette sa...

Hahahaha!!!
Eller hur.. Ibland kanske man inte ska tänka så mycket.. ;)

Maria sa...

Jag är mkt mer tillfreds idag i alla fall!

Pettiwoman sa...

Du är som jag... en känslomänniska, med allt vad det innebär. Vi känner, tänker och analysera väldigt mycket. Mer än vad som behövs ibland kanske.

Känner igen det där med skrivandet. Men som du själv skriver... din blogg, dina ord. Själv har jag lättare för att skriva när jag mår dåligt så ibland blir det mycket sånt men och???

Ligga kan hjälpa mot mycket =)

Kram

Antoinette sa...

Maria: Jag förstår det!!! :D
Petti: Ja, ibland tror jag man/vi skulle må bra av att inte tänka utan bara vara.. Och ligga. Jag tror det är ett universalmedel! :) Ska hitta nån jag vill ligga med, bara..

Tänka högt sa...

Det där med hjärtklappningen låter väldigt bekant, min börjar komma tillbaka lite nu igen och det är inte kul. Hoppas du slipper den snart.

Antoinette sa...

Har den just nu, men har tagit lugnande (på inrådan av pappa doktorn) och hoppas den ger med sig.. :/ Men jag ska nog boka läkartid. Blir ju lite nojig, med tanke på familjehistoria..