2014 - det balanserade året

Jag blir alltid lite sentimental och sorgsen på nyår.
Vet inte varför. Men det är anledningen till att jag helst inte går på stora fester där man måste vara på och glad och social. Gärna närsomhelst annars, jag älskar ju att träffa nytt folk, men inte just på nyår.
Det bästa nyåret för mig är när jag får umgås med människor jag känner och gillar, får äta och dricka gott, prata lite skit och inte må alltför dåligt dagen efter.
Löften då.
Blir inte så mycket löften, snarare mål. Förra året önskade jag att våga och inte begränsa mig. Kommande år ska jag styra mitt eget liv. Komma i form, Forty and Fit. Eller som min frisör sa; Forty and Fucking Fabulous. Fast han har två år på sig, så lite orättvist är det. Fast jag har bestämt mig för att hela året gills, inte bara till slutet på mars. Kontinuitet med träning och bra mat (hej VV!), anmäla mig till några lopp så jag får lite motivation. Eller hotivation, som min frisörs kollega sa. Hitta balansen, så jag inte försakar mitt sociala liv för min hobby.

Balans är ledordet för 2014.

GOTT NYTT

på er allihopa!

snygg i håret

Nyklippt och nyfärgad. Det hade jag ju verkligen råd med, men nån måtta får det vara på eländet. Håret hade inte sett en sax sen i somras och var i det närmaste tvåfärgat. Nu är det enfärgat igen, i en skitsnygg rödbrun nyans, och genomklippt. Sparade längden. Ska se hur långt det blir. Hur länge jag står ut.
Som vanligt väldigt kul att träffa frisören igen, inte nog med att jag blir snygg, jag får prata massa skit och dricka kaffe också. Fick även tjusiga krämer av hans hudterapeutkollega, samt glögg i försenad julklapp.

Imorgon blir det trerätters och skumpa. 7 pers blev vi tillslut och M slipper vara enda killen. Blir förhoppningsvis och troligen alldeles lagom trevligt. Vem vet, jag kanske tillochmed kommer iväg på de där träningspassen på onsdag... Kan behövas. Jag har inga festklänningar som känns ok och jag vägde mig hos VV idag. Inte okej. Men på g.

räkningar, fika och leopardmönster

Åh vad roligt det är att betala räkningar när man hade tjänstledigt halva förra månaden.
Tur att jag planerat att inte dejta nåt, för jag skulle inte haft råd. Jag får träna och gå på viktväktarna, för båda dras automatiskt, samt leva på gröt och tomatsoppa. Då kommer väl kilona förhoppningsvis rasa i alla fall. Inget ont som inte har nåt gott med sig! Tur att lunchen på jobbet är subventionerad och förbetald också.

Annars har jag äntligen rest mig ur min koma och varit inne i city. I solen! Det kan ju också ha haft lite med saken att göra, att jag orkade ta mig iväg. Eller snarare; kände ett starkt behov av att vistas utomhus. Att jag dessutom lyckades få till en träff med MZ gjorde ju inte saken sämre.

M ringde precis när jag skulle gå och ville hitta på något. Jag inser att jag är alldeles för tillgänglig, för när han hörde att jag hade andra planer blev han nästan lite stött. Fel, han blev stött. Jag tror han är så van vid att jag alltid är på när han ringer och vill hänga. Han är van att få som han vill, i flera sammanhang. Men, inte idag. Lite synd är det om honom just nu, men jag finns här alltid annars och lyssnar och stöttar, så jag har inte så dåligt samvete. Det är inte som att han släpper allt för min skull heller, långt ifrån.

Snart är 2013 slut. Har ni fått ut av året det ni trodde eller önskade?

Jag har köpt en leopardmönstrad anteckningsbok inför 2014. Helt okaraktäristiskt, men det är väl det som är grejen? Att välja nya vägar?

ett sånt där inlägg som hjälper mig sortera random tankar..

Ingen träning, ont i foten. Tråkigt. Jag vill ju komma igång med träningen, samtidigt som jag inte vill riskera att paja nåt i foten. Risken är ju att det slutar med att jag blir ofrivilligt träningsfri mycket längre då.
Och fortfarande den här förlamande tröttheten, framförallt på morgnarna. Jag sover i snitt 10 timmar per natt, men jag känner mig inte seg, som när man har sovit för mycket, bara trött. Gäspar konstant. Jag läste nånstans att kvinnor överlag har ett större sömnbehov än män, eftersom vi tänker på fler saker samtidigt hela tiden. Simultankapaciteten. Men jag vet inte. Jag vet bara att jag behöver sova mycket nu och jag tror det löser sig sen. Så jag låter mig sova.
Idag regnar det, som vanligt den här vintern. Himlen är grå och det blir liksom aldrig ljust ute. Det är femtio nyanser av grått, fast utan snusket. Väldigt lite snusk på sistone. Jag såg att det finns ett sällskapsspel (eller kan man säga så?) med samma titel numer. Är det verkligen nån som köper ett sånt på Akademibokhandeln?
Jag dricker julklappskaffe. Kardemummakaffe från Indiska. Jag har alltid kardemumma i mitt kaffe hursomhelst, så det passade bra. Klockan tre har jag tvättid. The Hobbit är framplockad på Swefilmer och väntar bara på att jag ska koppla i HDMI-kabeln. Igår fick jag hem "Hemligheten". Jag har läst den förut, när jag lånade den av M, men nu ska jag läsa den ordentligt. Läsa och göra. Anteckna. Köpa en ny, fin anteckningsbok, som ska handla om mig.
2014 ska handla om mig. Jag ska ha mål. Målbilder. Kanske till och med göra ett sånt där visionboard, eller vad det heter.
Jag fyller snart 40. Det är dags att ha en plan.

Dumpa och bli dumpad

För några inlägg sen skrev jag om hur dålig jag är på att bli dumpad. Att de som dumpar mig liksom blir kvar på nåt sätt och jag vill ha upprättelse, eller vad man ska säga. Jag vet, det är fånigt. Det är nåt som ligger och skaver, sårad stolthet och sådär och jag ska jobba med det nu är planen. Hursomhelst. Jag blir ju inte alltid dumpad, tro det eller ej. Ärligt talat är det nog oftare jag som dumpar. Jag är ju kräsen, blir inte förälskad lätt och om jag inte känner något ser jag ingen mening med att fortsätta ses.
Så igår dumpade jag.
Han har hängt med ett tag, även om det varit långt mellan gångerna vi setts. Lite äldre än jag, hobbymusiker, intressant jobb, trevligt utseende, men.. Nej. Det klaffar inte. Dels tänder jag inte på honom, trevligt utseende till trots och då är det liksom kört. Dessutom har jag sett tendenser av ett lite trist temperament. Lite sådär grinigt, att han irriterar sig på saker som jag tycker man bara kan ignorera. Sånt stör mig jättemycket.
Vi var ute och åt igår, det var väl trevligt, men. Som sagt. Så när vi stod och väntade på tunnelbanan och han började prata om "vart det här kan vara på väg, det vet man ju kanske inte" så sa jag att jag nog visste det och att jag inte kände annat än kompisvibbar. Han blev rätt tyst efter det, så helt glad var han väl inte. Förståeligt. Det är ju inte kul att bli dumpad, det har vi redan konstaterat.
Nu har jag liksom ingen alls i pipen. Jag pausade dejtingsidan också. Blev trött på att bara sitta och slösurfa, orkar ju inte kontakta nån ändå och det har bara varit miffon som skrivit på sistone. "Hallå snygging", 22 år, liksom. Det är dags att ta det lite lugnt, jobba med mig själv fysiskt och psykiskt innan jag kör igen, på allvar.

En annan rolig sak, förresten. Jag är ju smått förvirrad ibland. Hade bokat pass på gymmet igår, 30 minuter spinning och 30 minuter core. Tänkte att det var bra grejer för foten, inte så mycket vridningar och så. Kommer dit, drar mitt kort, men lyckas inte skriva ut biljetterna. Det ser liksom inte ut som vanligt, jag kan bara skriva ut kvitton på att jag bokat klasserna. Efter att ha prövat några gånger vänder jag mig till snubben i receptionen.
"ursäkta, jag kan inte skriva ut klassbiljetter", säger jag.
"Klassbiljetter?" säger han och ser förvirrad ut.
"Ja", säger jag, "alltså biljetter till klasserna som är nu"
"Här?" säger han.
"Ja", säger jag, nu lite irriterad över att han är så trög. "Spinning och core!"
"Är du säker på att det är här du ska vara? Eller att det är idag?" säger han.
"Ja, såklart", säger jag. "Det står ju här..." Jag tittar på kvittot jag skrivit ut och inser att det står 1/1. Jag är en vecka för tidig.
Bara att göra ett klumpigt försök att skämta bort det och ställa sig på crosstrainern i en halvtimme istället.

Idag är jag rätt sänkt, har varit det hela ledigheten. Kanske är hösten som gör sig påmind. Sover liksom 10-11 timmar om dygnet. Så jag behöver väl det.

God jul, Merry Christmas, Melekalikimaka, Feliz Navidad, etc

Dagen har gått fort.
Fylld med mat, släkt, julklappar, musik, juleljus, film på tv och födelsedagstårta.
Jag måste ha varit snäll i år, för jag fick bra många fler julklappar än jag gav. Inga stora grejer, det är ju familjedealen, men böcker, ett par tofflor, en skiva, tvål, kaffe och en fin mugg.. Lite smått och gott.
Regnet har öst ner hela dagen, men inne var det varmt. Jag kom hem vid nio, med en stor bit av tårtan i väskan och nu mår jag lite illa. Innan tårtincidenten har jag faktiskt lyckats äta ganska lagom, men man kan ju inte lyckas med allt.

Jag har förresten hittat den sämsta jullåten ever. Melekalikimaka med the Beachboys. Lyssna på den! Ljuvligt värdelös på alla plan.

God jul på er allihopa!

Så miserabelt. Ingen ände på eländet, fast livet är nog ganska bra ändå.

Det här är anledningen till att jag inte ska fasta mer än högst en dag i veckan. Jag blir ju så himla låg utan mat.
Fast. Det har med årstiden att göra också. Högtiden. Den får mig ur balans, trots att allt egentligen är bra.
Jag menar, jag lever och har hälsan. Har ett helt ok jobb, en bra familj och bra vänner. Tak över huvudet och allt det där.
Ändå känns det bara... Allt är vingligt och det behövs så lite för att trilla över kanten.
Att vara trött och lite hungrig, efter en fastedag. Jag var fan tvungen, efter att ha ätit bort ledsenheten i över en vecka. Tränat har jag gjort idag med, lite lugnt sådär för foten. Det brukar få mig att må bättre, stabilisera, men det gör mig bara tröttare nu när jag inte äter.
Att prata med M i telefon och så blir det ett sånt där jobbigt samtal, där vi nästan missförstår varann med flit. Jag, som är jag är och han, frustrerad över att vara fast i föräldrahemmet och hugger på det mesta.
Att se dejten från i somras, han jag nästan blev kär i, ute på dejtingsidan igen. Vilket ju egentligen borde kännas bra, det betyder ju att han inte är kär i nån annan i alla fall. Som om jag skulle behöva bry mig hursomhelst. Ändå vill jag bara att han ska gå in på min sida, bekräftelsen. Jag skulle vilja att han ångrar sig! Jag är visst inte så bra på att bli dumpad.

Åh, vilka miserabla inlägg jag får ur mig såhär års. Jag mår ju egentligen ganska bra, men det är i svackorna jag har skrivbehovet, uppenbarligen.
Foten är i alla fall bättre. Och jag har gjort en sjysst spellista p Spotify med låtar som "I'm dreaming of a white trash christmas", "Santa's lost his mojo" och "It's christmas (and I hate you)".

It's the most wonderful time..

Blä.
Humöret är bara upp och ner och eftersom jag inte kan träna det jämnt, på grund av foten, så äter jag.
Äsch. Vem försöker jag lura. Jag skulle ätit ändå. Jag har sjukt dålig karaktär just nu. Vill ha allt och har nada motstånd. Samtidigt känner jag mig svullen och ful, vilket gör att jag blir deppig och så äter jag lite till.

Nej, det får vara nog nu. Slut med hämtmat och glass. Eller överätning av egenlagad mat, för den delen.
Dessutom, halleluja, är foten mycket bättre! Idag, när jag gick upp för att testa den nyöppnade indiska restaurangen här i området, så gick jag utan kryckor och det gick hur bra som helst! Så kändes det inte imorse, efter en dag som igår, med utflykt till MZ (äntligen!), gig och rockkonsert. Att gå på rockkonsert med kryckor är för övrigt inget att rekommendera. Det är jättesvårt att hålla i kryckor och öl samtidigt.En rolig sak var i alla fall att kompisarnas kollega, en kille på 24, blev ärligt chockad när han hörde att jag skulle fylla 40 nästa gång. Jo, jag slickar i mig, jag behöver sånt nu, särskilt när jag känner mig tjock och plufsig.

Det är årstiden. Den lockar fram alla känslor, på max. Min HSP går bananas. Bara att acceptera, I guess, för att kämpa emot det är ingen idé. Nu kanske jag kan börja träna lite lätt igen, det är den allra bästa medicinen. Träna och att göra roliga saker. Fast inte för många roliga saker, för då blir jag trött... ja ni hör. Julen, alltså. The most wonderful time of the year.. My ass.

Fast jag är inte så cynisk och deppig som jag låter, hörni. Livet är rätt bra ändå. Det är bara skönt att skriva ur sig.

Så jävla känslig hela tiden

Det är lite som att ha ständig PMS just nu. Jag bara gråter.för allt och jag vet inte varför. Jag gråter för att jag blir rörd, för att jag tänker för mycket, för att jag känner mig lite ensam och för.. allt.

Jag är less på att vara uppfuckad vad gäller relationer och nu tänker jag fan ta tag i det. På riktigt. Träffa nån är inte problemet, det är det som händer efteråt, när jag får känslor. Att jag blir så.. besatt.
Jag tänker pausa dejtingsidan. Orkar ändå inte dejta och blir mest beklämd av hela grejen. Kanske drar jag igång det igen så småningom, jag är inte mot det principiellt så, men jag behöver vila och bygga upp mig själv.
Jag vill må bra, både vad gäller det yttre och det inre. Jobba med självkänslan och hela relationsbiten. Köra hårt med Fit by Forty-biten. Träna och äta rätt för att det får mig att må bra. Se till att lyckas på jobbet, inte sabba för mig själv som jag alltid har en tendens att göra.
Förra året var mitt nyårslöfte att ligga mer. Det har jag gjort. I år kanske nyårslöftet kan vara att ge mig själv en chans att bli kär?

Stockholmsvinter

Sitter här vid datorn och hör regnet som smattrar mot rutan. Decemberregnet. Stockholmsvinter.
Tuggar lite på en bit marsipan, från grisen som mamma skickade. Det blev en hel del kvar, trots att jag bjöd A på den nu när hon var här och fikade, så jag bestämmer att det är en marsipandag idag.
Gör en spellista på Spotify. En lista med jullåtar, men kanske inte de du hör varje dag. De låtarna finns där ändå, i affärer, på radio. Här hemma vill jag ha en lite bluesigare jul. Passar mig bättre, nu för tiden.

Funderar över saker. Mig själv. Situationer jag hamnar och försätter mig i. Reaktioner. Livet, i stort.

Tar en bit marsipan till och klickar fram nästa låt på spellistan.

Status Quo

Det händer inte så mycket här, med stukad fot.
I måndags var jag på jobbet, men insåg ganska snabbt att jag inte kan utföra mitt vanliga arbete. Det kan jag fortfarande inte. Foten är liksom lika som innan. Så länge jag sitter still går det bra, men när jag går på den gör det ont, liksom i böjningen. Jag ger det till helgen, är det inte bättre är det kanske dags att röntga. Om inte annat för att utesluta att det är nåt värre. Man börjar ju bli till åren, liksom...
Apropå det. L kom hit igår och roade mig en sväng på kvällen. Jättemysigt. Jag inser att jag inte har folk hemma så ofta, undrar varför? Får bli ändring på det. I vilket fall, vi började prata om det där med att vi fyller 40 nästa år och hur märkligt det känns. För det gör det. Krisat färdigt har jag nog gjort, jag hade ju nån liten period där i våras/somras då jag ifrågasatte mina livsval en aning, men det känner jag mig färdig med. Det är mera siffran. 40, liksom. Det känns inte som jag. L förstod precis, hon kände samma sak. Inte att det är jobbigt att bli äldre, men att det känns konstigt att ha en 4 först.. Det är svårt att förklara. Fast. Åren mellan 30 och 40 har väl varit de tyngsta hittills i mitt liv, med depressionen som låg över de flesta av åren som en tung, blöt matta och sen brorsans död som kronan på verket. Nu har det ju faktiskt sakta men säkert blivit bättre, vi kan väl bara anta att det får fortsätta så? Vi gör det.

Nu ska jag snart in till jobbet igen, vi har personalmöte ikväll och det kan jag ju faktiskt vara med på. Sen blir det julcafé med kören, mycket märkligt (men ganska skönt) att sitta på publiksidan. Och, jag får träffa A! Vi har inte setts sen i somras, så det blir härligt!

Bra grejer

Att grannen kom ner med kryckor och att vi pratade om att ses snart och ha lite grannfest.
Att allt man "borde" göra inte funkar med stukad fot och man därför har en sjysst anledning att bara slappa och titta på musikhjälpen.
Att pappan snart kommer hit med elastisk binda och indisk mat.
Att det ändå känns som att foten funkar lite bättre idag och jag därför har gott hopp om framtida träning, etc.

Broken

Igår blev jag kanske lite full. Ni vet sådär som man kan bli om man möter upp kompisar som redan AW:at i flera timmar och så försöker man komma ikapp.
Roligt det där, hur man kan ha skitkul och må alldeles toppen och sen, på en sekund, inse att man är alldeles för full och verkligen borde åka hem. Man=jag. Förstås.
Hursom, jag kom hem ordentligt och sådär, men på vägen råkade jag trampa snett. Skitont gjorde det, men det gick okej att gå på foten (minns, jag var väldigt berusad), så hem kom jag, som sagt.
Vaknade imorse, bakis som bara den, och foten går knappt att stå på. Den verkar inte så himla svullen eller så, men det gör skitont liksom inne i fotleden. Jag kan stödja på den sålänge jag står still, det är när jag rör på den som det ilar till och jag tappar all kraft.
En typisk stukning, skulle jag tro. Kanske kan få hit pappan att titta på foten imorrn, kanske till och med linda den lite.

Men det känns ju lite pinsamt. Bli full och stuka foten, liksom...

ambivalent längtan

Magsjuka. Finns det nån värre sjukdom, nån som får en att känna sig mindre och eländigare? Jag tror inte det. Inte här hemma hos mig i alla fall.
Jaha, så jag blev magsjuk. Nu är jag ok, men svag, så det blev en extra dag hemma. En dag med kaffe, tvättstuga och Musikhjälpen, det är ungefär vad jag orkar med. Och massa tankar, förstås. Och längtan.

Den är ambivalent, den där längtan.
Det är längtan efter kärlek, efter närhet, vi talar om förstås. Längtan efter samförstånd och att höra ihop.
Jag tror jag längtat efter det hela livet, att höra ihop. Kanske för att jag aldrig riktigt känt mig självklar i sammanhang, inte ens i min familj. Jag har alltid känt att jag borde vara på ett annat sätt för att vara riktigt bra nog. Jag vill vara bra nog ändå, på mitt sätt. Jag vet att jag är det, rent logiskt vet jag, men ibland blir just den vetskapen så liten jämfört med känslan av att vilja vara bra nog.
Särskilt tydligt är det där när jag blir kär, eller är på väg att bli kär. Kanske är det därför jag blir kär så sällan. Det är så jobbigt, det tar så mycket energi att balansera vetskap och känslor.
Samtidigt.
Hur ska jag kunna få det där om jag inte vågar eller orkar?

I alla fall, det ambivalenta i det just nu är mest att jag vill ha det, men jag gör inget åt det. Jag vill bli serverad och jag vet, det är inte så det funkar. Inte för mig, nånsin.

ingen ro..

Det går ett tag mellan varven. Det händer saker, det är inte det, jag har bara inte ro att sätta mig och få dem på pränt. Tid har jag nog egentligen, men det är just den där ron, som saknas.
Så vad har jag gjort då?
Jobbat, förstås. Funderat över om jag kan plugga i vår, om jag får det kan jag nog tänka mig att stanna en termin till på jobbet. Jag har varit på konsert också. Lyssnat på vansinnigt glad och underbar musik. Insåg när jag stod i publikhavet med ett fånleende på läpparna att det här, det är bättre än alla lyckopiller i världen. Insåg också att jag är så glad som slipper lyckopillrena numer. More or less. Men jag ska fylla på mer med den här sortens lyckopiller, helt klart. Sen blev jag lite flörtad med av en kompis till mina kompisar. Det betyder absolut ingenting, men det var trevligt att känna sig uppskattad. Jo, så har jag varit en del av en konsert också. Julkonsert, med kvartetten. Vi var "gästartister". Ett alldeles lagom stort sammanhang, mysigt och juligt, med en kör där medelåldern är ca 70. Men de är så gulliga, gubbarna, och de blir så glada när vi kommer dit och är med.
Idag har jag varit trött. Knastrött. Tog mig iallafall iväg på en promenad med M, besökte en liten julmarknad och tog en mugg glögg. Sen blev jag knastrött igen och tackade nej till middag och åkte hem. Jag tror han blev lite paff. Jag är ju inte den som brukar banga att hänga. Men jag kände mig bara trött och trist, inte ens på humör för att umgås med honom.

Och nu då? Två veckor till jul. Det verkar som att jag har nyårsplaner i alla fall, förmodligen nåt med kvartetten. Känns helt ok. Skönt om en kan få slippa nyårsångesten i år. God mat, vin och häng med folk jag tycker om, blir ju strålande.

Inget dejtande, förresten. Om ni undrade. Jag har ingen lust, bara. Funderar på att pausa nätet och bara vila lite. Kanske gå ut, träffa folk. Sådär som jag sagt i ett och ett halvt år... Hursom, jag är helt ok med att bara ta det lugnt med det där nu. Ett tag.

känslodagar

Söndagar är mina tårögda dagar. Allt, precis allt, gör att ögonen blir blanka och tårfyllda.
Jag ser på Amazing Race på TV och ögonen tåras.
Jag läser bloggar och ögonen tåras.
Jag ser bilder på Facebook och ögonen tåras.
Jag tänker på saker, minnen, och ögonen tåras.

Egentligen är jag inte ledsen, inte alls. Oftast kommer tårarna för att något är fint, vackert, rörande.

Så då får det väl vara så. Tårögda söndagar, det är helt ok.

dejt på lördag kväll

Redan hemma, tänker ni. Klockan är ju bara barnet, var dejten inte bra?

Dejten var jäkligt intressant.

Det började sådär, med vin och lite språkförbistringar. Jag tyckte han var lite väl kategorisk och gjorde allting till kulturskillnader mellan Italien och Sverige, jag har så svårt för generalisering. Blev lite trött och tänkte; är det så här det ska bli ikväll.. Men nånstans svängde det när vi kom till restaurangen. Ett fantastiskt mysigt litet sushiställe och där kom vi in på väldigt djupa existentiella saker. Andlighet. Reinkarnation. Livets orättvisa.  En oväntad vändning, I have to say. För det är svårt att dejta nån som talar ett annat språk, tycker jag. Det blir så lätt ytligt, även om jag kan prata svenska. Han kan inte uttrycka sig helt och hållet och jag gör mig inte förstådd. Som tur var kunde vi mötas i engelskan och det gjorde vi. Det blev inget vanligt dejtsamtal direkt, det där som annars känns som om man är på en anställningsintervju. Det var häftigt.
Han var väldigt fysisk. Tog min hand, strök undan mitt hår, höll om mig när vi gick.. Jag störs inte av det, även om jag kanske inte är den som tar de fysiska initiativen. Några pussar fick han innan tunnelbanan gick. Sen får vi se. Jag träffar honom faktiskt gärna igen.
För det är något med de där som vågar komma in på de märkliga ämnena sådär på en gång. Som blottar sig. Det finns en tjusning i det.
Och det är det som gör att jag inte ger upp dejtandet. Att jag inte tröttnar totalt på det. För nånstans finns ju de här mötena, de här upplevelserna, som jag inte vill vara utan, oavsett om vi blir ett kärlekspar eller ej. Att jag kan se det för vad det är, möten med människor. Ibland blir de lyckade, ibland inte. Oftast får jag ut något av det.
Nån gång hoppas jag få allt ut av det.