Vad ska man säga

Jo jag bröt ihop igår då.
När jag kom hem från middagen kom det över mig. Att det är sant och på riktigt och så jävla orättvist. M var inte hemma när jag kom hem heller. Och seriöst, han har verkligen ingen plikt att hålla sig hemma. Vi är inte ihop och det är bara bra att han är ute och roar sig. Men nånstans igår, i alla känslor, kom känslorna från mitt förra förhållande tillbaka, alla kvällar jag satt och väntade utan att veta vart exet var. Återigen, M har inget med det att göra. Han brukar dessutom höra av sig. Det gjorde ju inte exet. Men känslan kom tillbaka och allt blev ännu lite jobbigare.
Sen kom han ju hem och fick ta hand om det skakande, hulkande vrak som var jag. Och det gjorde han bra. Inte massa onödigt prat och sån tröst, bara hålla om och låta mig få ur mig eländet. Det var faktiskt skönt, att ha nån att gråta ut hos. Jag är inte så bortskämd med det.

Idag har vi pratat med en journalist. Eventuellt blir det inget, det var tydligen nåt med att de trodde det hänt på trottoaren och så var det egentligen nån meter in på gatan. Whatever. Fotografen var snygg i alla fall.
Sen åkte jag och hängde hos en av de finare, en av dem som jag är så glad för att hon hamnat i mitt liv.
Nu gör jag kantarellsoppa. God blir den också.

M är ute en sväng ikväll igen. Njuter av sin nyfunna frihet, I guess. Det är bra. Jag gillar honom verkligen, inte som pojkvänsmaterial (it would kill me!), men som vän. Och det är besvarat, det vet jag. Så det är bra, jag har honom att öva lite på. Sambopraktikant, typ..
Och det är inte fel att få skeda varje kväll. Eller att vakna av att nån killar en på ryggen. DET kommer jag sakna när han flyttar.