Upp och ner.
Jag har skrivit det förut och det gäller fortfarande. Ena stunden känns allt ganska okej, andra stunden vet jag inte vart jag ska göra av mig själv i all sorg.
Helgen var lång. Lördagen bestod av tidig uppstigning och bilfärd till grannstaden för musikalisk utbildning och träff. Roligt, men väldigt känslosamt. Många som visste vad som hänt, men som inte träffat mig förrän nu. Mycket musik och därmed mycket känslor. Vet inte hur många gånger jag bröt ihop under dagen. När jag kom hem, sent, på kvällen var jag helt utpumpad och bestämde mig för att stanna hemma dagen efter.
Därför blev det sovmorgon på söndagen och sen promenerade M och jag in till söder. M är msn-killen, btw. Vi gick förbi hans hus dit han ska flytta, stannande en stund på Liljeholmstorget och så småningom åkte vi långt ut i förorten och åt på persisk restaurang.
Det är ganska skönt att ha nån hemma, sådär. Samtidigt blir det mer och mer tydligt att han inte är nån jag ska falla för. Han är inte en sån jag ska ha som pojkvän. Vän, absolut, men inte andra känslor. Än så länge funkar det faktiskt väldigt bra, trots att vi sover ihop. Vi har faktiskt inte gjort mer än att sova sen första kvällen och det finns en tanke med det, i alla fall från min sida. Jag vet att det blir svårare när man blandar in sex, i alla fall för mig. Konstigt nog gör det inte så mycket att vi ligger och håller om varann hela nätterna. Det blir väl inte lika laddat, ändå.
Mamma kom ner idag. Hon bor ute hos pappa nu. Jag ska försöka se till att träffa henne imorgon. Pappa och jag var och hämtade henne på stan och åt lunch sen. Jag behövde åka hem, för jag skulle repa, så de skjutsade hem mig. Nu blev repet inställt, så jag funderar på att baka eller göra musli istället. Springa ska jag göra också, för det behövs. Av flera skäl. Och så tvättar jag.
Ja. Jag vet inte. Livet går vidare, på nåt konstigt sätt. Ibland känns det självklart, ibland blir jag bara så ledsen. Kan vara så små saker som triggar igång det. Igår pratade M med sin bror i telefon och jag blev så avundsjuk. Det är så orättvist att jag aldrig får prata med min bror igen. Så jävla orättvist.
Usch, idag är lite av en bergodalbanedag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar