Andas...

Håller på att tvätta.
Ena tvättmaskinen hakar upp sig, den vill varken tvätta klart eller släppa ifrån sig tvätten.
Människan före mig har tvätt i torktumlaren. Det är okej tycker jag, i alla fall en halvtimme-45 minuter in på nästa tvättid. Så lång tid tar en normal maskin, så det blir lite av en oskriven regel att det är ok.
Nu har det gått ca 1 timme. När min tvätt, i den icke-trasiga tvättmaskinen, är klar, tar jag ut hennes tvätt och lägger den på bänken. Hon kommer ner när jag lastar i min tvätt och jag säger; "din tvätt ligger på bänken". Hon tar upp tvätten, tittar på den och säger lite surt; "Detta är mitt barns, det var lite smutsigt på bänken, kan du lägga den någon annanstans nästa gång?". (Det var inte speciellt smutsigt på bänken. Alls) Jag säger: " Ja, jag hann inte tänka på det, blev lite stressad nu när maskinen gick sönder". Hon står kvar. Tittar fortfarande på den (icke)smutsiga barnfilten och frågar: "Har du mycket tvätt?" Dumma människa! Ser du inte att jag har en stor tvätthög kvar på bänken, plus att jag precis talat om att den andra maskinen är trasig?
"Ja", säger jag, "jag fyller definitivt min egen tvättid i alla fall!". Jag tryckte lite extra på just "min egen" för att hon kanske skulle fatta att hon faktiskt dragit över på min.
Ärthjärnan står kvar! Fortsätter se sur ut och titta på sin tvätt. Sen går hon ut och står i säkert fem minuter och tittar på tvättidslistan, som för att visa hur svårt det skulle bli att få en ny tvättid och hur hennes lilla barn nu skulle lida.
Det var inte smutsigt på bänken!!! Möjligen lite tvättmedelsrester, men det går ju att skaka av, herregud!!! Gå upp och handtvätta då, om det nu är så jävla känsligt.

Jag har väldigt dåligt tålamod med idioter nowadays...

Nu ska jag snart ner och se om tvättmaskinen släpper min tvätt...