sol och prestationsångest

Det ser soligt och skönt ut därute.
Fast för en stund sen pratade jag med Lillebrorn, som var ute och satte upp affischer. Han sa att det visserligen var soligt, men att det blåste en kall och elak vind. Kyligt och dammigt, tyckte han att det var och önskade sig många mil bort från stan.
Jag är glad att jag har min Spanienresa att se fram emot. Den gör att jag inte drabbas av så mycket vårdepp som jag normalt kan göra. Den och medicinerna, kanske.

Pappa doktorn envisas med att jag har influensa. Det tycker inte jag. Jag tycker att jag har en förkylning. Det känns som om den går över lättare då. Rösten lyser fortfarande med sin frånvaro. Jag är inte stressad, än.
Lite bra var det att detta hände. Det fick mig att stanna upp. Inte vara så prestationsinriktad som jag alltid blir. Vill prestera, vill vara lika bra, bättre. Nu känns det mer som att, jaja. Det blir det det blir. Vi gör det bästa vi kan. Tar det vi har och sjunger våra låtar så bra vi bara kan. Det blir som det blir, helt enkelt.