Ett inlägg på Fejan.
Mitt ex har blivit pappa.
Senast jag pratade med honom var efter att han läst min förra blogg, grinat i två dagar och ville "lägga korten på bordet". Jag var inte intresserad, tre år efter att vi gjort slut. Nu har det gått ytterligare typ två år. Jag har gått vidare. Eller har jag det? Jämförelsevis?
Jag är inte speciellt intresserad av att skaffa barn. Visst, jag vill träffa nån, såklart, men livet ser ut som det ser ut. Jag växer, lär mig saker om mig själv och bla bla bla.
Och jag känner mig plötsligt misslyckad. Klickar bort inlägget snabbt som bara den, vill inte se. Inte bli påmind om att mitt liv stått still de senaste åren. För det har det, i alla fall på det planet. Fast jag inte ens vet om jag vill.
Fan.
Edit: och egentligen så är det så fjuttigt, så litet, jämfört med det som händer i världen.
7 kommentarer:
Jag förstår precis! Man vill inte ha det, men får känslan av att man står still i jämförelse. Så är det inte. Vi går framåt i den takt vi kan, men människor blir faktiskt föräldrar lite hipp som happ.
Jo jag vet.
Tack!
Och snart ska i alla fall vi gå ut och göra stan osäker! :)
Precis som Maria säger så visar det liksom att det inte hänt nåt. Men å andra sidans å står man still av en anledning det är inte så att man vuxit fast heller ;). När det gäller att vilja eller inte vilja skaffa barn så behöver man inte gå med nån jättelängtan i flera år. Det kommer när det kommer, OM det kommer överhuvudtaget, man måste faktiskt inte skaffa barn så är det bara..
Vet precis hur det känns. Man får känslan av att tiden rinner iväg o man står misslyckad kvar. Den känslan växer ju äldre vi blir... nånstans ÄR det en samhällsvetenskaplig klocka som tickar och vi har kommit i otakt med den.
Kunde inte sagt det bättre än Maria! Kram
Jag såg mitt ex häromdagen. Han stod på Ica med sin familj, frun och två barn. Jag blev förvånad över hur mycket det påverkade mig. Jag kände precis som du skriver. Han och hela världen har gått vidare framåt och jag, jag är tillbaka på ruta ett. Men om jag tänker efter vill jag ju inte ta hans frus plats. Det är inte mitt liv.
Och så blir jag lite arg över att det får påverka mig så!
men det är ju som ni säger. Jag vill inte vara där. Inte med honom.
Skicka en kommentar