Dubbla känslor. Eller nåt.
Idag bad min chef att få prata med mig. Det visade sig att hon hade en känsla av att jag inte var 100% professionell. Jag hade varit lite låg på sistone, visat lite för tydliga känslor när jag reagerade negativt på förslag. Förslag som rörde mig som jag inte fått ta del av innan det kändes som om de var beslutade. Det skapade dålig stämning i arbetsgruppen. Folk kunde bli rädda för mig.
För en gångs skull var jag faktiskt rustad att inte bara hålla med och tycka att jag var dålig. Jag stod faktiskt upp för mig själv. För visst, hon har fog för sin kritik. Jag har varit trött och när jag är trött har jag en tendens att överreagera på saker. Jag missbedömde min ork, vad gäller flyttandet. Jag kanske är lite för privat mot kollegor ibland, glömmer "jobbkostymen". Men aldrig i situationer med de människor vi jobbar med, där är jag 100 % och det sa jag också.
Men vad fan, kan man inte få vara lite trött nån gång? Jag kan inte vara påpåpå, hela tiden. Jag fixar faktiskt inte det. Och det är med att jag skäller värre än jag bits, det har alltid varit så. Och jag jobbar på det och det har blivit mycket bättre, men det är ju jag! Och jag tänker skitmycket på att inte ta med mig privatlivet till jobbet, även om jag inte alltid lyckas.
Samtidigt tycker jag att det är bra att det tas upp på ett tidigt stadium, så det inte blir en stor grej av det.
Fast det här gör bara att jag ännu mer vill hitta ett nytt jobb. Det är för mycket på det här jobbet, plus att de har min historia med depressionen. Vilket gör att de ser på mig på ett annat sätt. Det känns lite som om de tror att jag använder mig av det, vilket jag faktiskt inte gör. Eller jo, jag vet mer om mig själv och min ork numer och lyssnar tidigare på varningssignaler. Och ibland blir det fel, för jag vill så mycket. Men jag använder mig absolut inte medvetet av att "åh, det är så synd om mig, jag har varit deprimerad...".
Jag vet inte. Jag kanske inte är nån bra medarbetare när allt kommer omkring. Eller så är jag det. Just nu vet jag fan inte.
8 kommentarer:
Känner igen mig själv i det du skriver. Det blir ju inte bättre av att man inte trivs heller, då är det ännu lättare att tappa humöret och låta missnöjet lysa igenom. Jag är övertygad om att mina kollegor tycker jag är riktigt bitsk ibland men va faan... det tar en sån fruktansvärd energi att sitta o spela käck o glad oxå, det har jag slutat med efter min depression. Förut satt jag jämt och log for no reason och var alltid käcko käcko, fast inombords grät jag.
Nä, det bästa vi kan göra är att leta efter annat jobb, med ny stimulans och nya människor som inte har förutfattade meningar om ens bakgrund.
Kram
Jag vet! Det sjuka är ju att jag faktiskt på sätt och vis försöker leta fram den där bitska personen, för det är ju jag! Det där jaget som försvann. Jag var också sån förut att jag inte sa ifrån, allt var så bra... Sen hoppas jag väl på nån gyllene medelväg, men tro mig, det har varit mycket värre oxå..
Nu ska man bara ha självförtroendet att söka nytt.
Vi måste komma ihåg hur bra vi är!
Kram!
Vad sa chefen när du inte höll med då? Skönt att du sa ifrån tycker jag.
Anna: jag frågade om hon kunde nämna några specifika situationer, men det kunde hon inte. Det var bara en känsla, sa hon.
Jag är glad att jag stod på mig. Lite besviken över att ingången i samtalet var så offensivt. Trodde mer om min arbetsplats. Men de tycker väl att de har stöttat mig nog nu, kanske. Men men.
Du är inte mer än människa hjärtat. Strongt att du stod på dig!
Min chef erbjöd mig att få gå på anger management, då sa jag att så länge ingen irriterar mig så blir jag inte arg, och då behöver jag ingen anger management. Hon hade inget bra svar på det ;)
Pöss Pari
Haha, det ska jag säga nästa gång!! ;)
Kram sötnos!
Jag har också varit i en liknande situation. Jag tyckte det var väldigt obehagligt och jag tog illa vid mig, trots att jag redan visste vad som skulle komma. Jag får obehagskänslor varje gång jag pratar med min tidigare chef som jobbar i huset där jag jobbar.
DEt är obehagligt. Här är det ju liksom inte direkt mitt jobb som kritiseras, utan jag...
Skicka en kommentar