Igår somnade jag innan 12. Jag hade ställt klockan på 9 för att komma upp i tid, trots min lediga dag, eftersom planen var att åka hem till en kompis och klippa håret (japp, har inte råd med frisör...).
När klockan ringde var jag död. Jag var tvungen att snooza i en timme, samtidigt som jag drömde konstiga drömmar om onda robotar som bara gick att stoppa om man drog ut en säkring i ryggen på dem.
Nu är jag uppe, men seg som bara den. Jag har ont i kroppen, men tror och hoppas att det är från yogan igår. Lite känningar i halsen har jag också, men det tror jag faktiskt är psykosomatiskt. Det brukar bli så veckorna innan tävling. Sen gjorde det väl inte sitt till att rösten inte ville vara med i måndags, men nu får det vara nog med förkylningar.
Ingen klippning blev det idag i alla fall, min kompis ska iväg i eftermiddag så det blir för stressigt. Vi tar det på fredag istället.
Just nu försöker jag komma till ro och acceptera processen. Med kvartetten alltså. Jag vill så förtvivlat gärna imponera och jag vet ju samtidigt att det är helt fel ingång. Jag vill släppa det nu och fokusera på hur roligt det är att sjunga. Och acceptera att det är här vi är just nu. Så här bra är vi nu. Inte bättre, inte sämre. Och vi kommer att bli bättre. Mycket bättre. Med tanke på hur långt vi kommit på 9 månader så bådar det gott.
Det är som det är. Och det är väl så det ska vara. Helt enkelt. Även om det är svårt för ett kontrollfreak as my self.
Men det får vara bra nu!
Nu släpper jag!
2 kommentarer:
Bra! :)
Tack! :)
Skicka en kommentar