Hösten 2007 var jag rejält under isen. En tid av strul på jobbet, dödsfall i familjen, alldeles för mycket ansvar på så många plan gjorde att jag i princip bara grät. Grät och sov.
Räddningen blev terapi.
Jag gick från att sitta och ha dåligt samvete för att jag bara pratade om mig själv, till att ha en större förståelse och acceptans för vem jag är och hur jag är.
Om ca en månad gör jag min sista terapisession.
Det känns konstigt, men bra. Jag hade nog kunnat fortsätta, det är ju ganska skönt att ha nånstans att prata av sig, men jag vill testa att stå på egna ben ett tag. Min terapeut håller med.
Dessutom, om jag ska gå ner i arbetstid har jag inte råd att fortsätta...
Jag är inte klar med mig själv. Det blir man väl aldrig. Men jag vet en del om mig själv nu. Och jag tycker mer om mig själv. Jag kan påminna mig om att jag är bra trots, eller tack vare, mina fel och brister. Jag är människa, med allt vad det innebär. Jag får reagera. Jag får göra fel, jag får göra misstag och jag kan lära mig av dem. Eller inte.
Jag behöver inte vara likeabel hela tiden.
Det känns skönt.
2 kommentarer:
Jag tyckte att det var en sorg att avsluta terapin, men det är ju dubbelt. Man blickar framåt, är klar med den perioden. En ny framtid, ett nytt liv. :)
Lite sorg är det. Eller, jag är nog lite nervös för hur jag ska klara mig utan den.
Samtidigt som det är som du säger; ny framtid, nytt liv!
Skicka en kommentar