Äntligen helg.
Och lite dubbla känslor.
Det är otroligt skönt att bara slappa runt i pyjamas hemma. Sova till 10, ligga och läsa till 11... Ha en hel dag utan planer framför sig.
Samtidigt börjar jag få lite ångest över att jag är så osocial. Att jag alltid väljer enkelt och hemma och själv, framför att åka iväg och göra grejer med andra.
Det är inte så att jag inte vill träffa andra. Det känns bara så jobbigt att stycka upp dagen, att behöva ha tider att passa och måsten. Även om det är roligt när jag väl är där. Jag kommer bara så sällan dit nuförtiden. Särskilt om det ligger längre bort än mitt eget kvarter.
Det kanske blir bättre nu när det blir ljusare.
Jag hoppas det.
Annars måste jag göra något. Jag vill ju göra saker.
Jag är bara så trött...
8 kommentarer:
Jag kan känna igen mig i det där, jag vill göra saker men jag orkar inte ta tag i saker och ting. Just nu känns det som en stor sak att jag måste vattna blommorna i dag...
Jag hajar precis! Det är därför jag inte har så många blommor... ;)
Skämt åsido, det är därför jag undrar; ska det vara så här? Är det värt det?
Jag undrar ofta om det inte blir mer än så här? Är detta livet alltså?
Men det måste vara mer! Sova jobba äta... Inte ens ha ork att umgås..
Jag protesterar!
Men undrar också..
Jag protesterar jag med! Jag undrar ofta hur de med familjer orkar, jag som slocknar på soffan nästan jämt när jag kommer hem från jobbet. Tänk om man hade en familj som man skulle umgås med?
Iofa orkar man ju om man måste men inte alltid.
iofs skulle det stå, men det fattade du antar jag...
Ja, det fattar inte jag heller. Fast jag antar att man växer in i det. Plus att då är man ju två. Man kanske får lite energi av varann. Hoppas jag...
I en perfekt värld... ;)
Skicka en kommentar