Det är okej

Klockan närmar sig midnatt. Snart är det inte min födelsedag längre.

Jag har haft en lugn och skön dag. Städat hemma. Fått massor av gratulationer. Ätit en fantastisk god (och dyr) middag på libanesisk restaurang med min familj. Fått blommor och presenter; pengar till PT och lite annat.

Och nu sitter jag här. Hemma. Själv. Och känner mig lite ensam. Lite... vemodig. Som jag så ofta gör, när jag ska ta avsked av något. Nyårsaftonar, födelsedagar... Det lovar nytt, bådar gott... Men samtidigt lämnar man något bakom sig. Jag har aldrig varit bra på avsked. Inte ens till mig själv.

Ändå har inte detta år varit nåt att spara på. Depressioner och elände. Fast jag har ju lärt mig massor också, förstås. Att det är okej att vara där man är. Inte slå på sig själv för att man borde känna något annat, vara någon annanstans.

Så jag sitter här med min gubbhosta och en kopp te, skriver i min blogg och funderar för mig själv. Känner mig vemodig. Lite ensam.

Det är okej.