Rätt ofta går jag runt och känner mig som en bluff.
Ni vet, sådär att nu avslöjar de mig när som helst. Jag är inte sådär bra som de tror, som jag framställer mig. Snart kommer jag att göra bort mig och då kommer de att få se...
Jag önskar att jag kunde vara snällare mot mig själv.
Jag önskar att jag kunde tycka att jag är bra som jag är.
Jag önskar att jag kunde vara nöjd med att vara som jag är.
Jag vill tycka om att vara jag.
5 kommentarer:
Jag förstår vad du menar, känner också att jag är en bluff. Konstigt nog tycker jag att jag i och för sig att jag är rätt bra, men det verkar inte vara så många andra som tycker det. Du är jättefin tycker jag i alla fall.
Jag känner mig också som en bluff. Väldigt ofta. Det har något med självkänslan, tror jag mig bestämt ha hört av Mia Törnblom. Jag väljer att förtränga det och hoppas att jag "växer ur det"...
Och ändå, som Mathilda, tycker jag att jag är ganska bra.
Märkligt, det där.
Det är ju det som är så skumt, att det är så många som känner såhär. Särskilt såna som jag tycker är skitbra på så många sätt. Kompetenta och duktiga.
Jag tycker nånstans också att jag är bra. Ofta. Men ofta är det också som att jag tror att det inte skulle hålla om jag blev satt på prov.. Skumt.
Tack Mathilda. Fast jag kanske fiskade lite, så är det ändå skönt att höra.
Det är en vanlig känsla har jag läst... jag kan känna igen det från förr, men det har gått över. Hur? Man måste vara snäll mot sig själv, berömma sig själv och inse vad man ändå åstadkommer. Stolthet och acceptans och ett jävlaranamma - take it or leave it liksom...
kram
Man måste öva va? Och det tar tid.. Jag som är så otålig!
Men jag ska börja nu. Fan vad bra jag är!!!
Skicka en kommentar