Jag tänker mycket på min ork. Inte så konstigt kanske, nu när jag söker jobb där jag hamnar i en chefsposition, med mer ansvar och mer.. allt. Jag tänker på hur jag mådde i höstas, den förlamande tröttheten, ångesten och gråa filten. Hur jag, återigen, inte förstod vad jag behövde förrän det hade gått långt. Inte lika långt, men långt. Jag tänker att jag måste bli mer lyhörd för mig själv och hur jag mår, för att kunna göra något åt det i tid. Att jag blir tillfreds med att jag måste tillföra vissa ämnen, precis som en diabetiker tillför insulin, för att jag har svårt att producera dem själv, särskilt under den mörka tiden. Jag tänker att jag absolut inte ska sluta med medicinen nu, utan fortsätta med den i alla fall till nästa vår.
För jag känner ju skillnaden. Jag har haft två galna veckor, med sena kvällar, anställningsintervjuer, specialuppdrag på jobbet, samt en del nätter utan sömn och med en del alkohol inblandat. Och visst är jag trött. Visst blir jag slö och orkar inte ta tag i saker riktigt hemma. Men jag är inte förlamande trött. Inte håglös och passiv.
Det är skillnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar