På svaj

2014 har börjat svajigt.
På nåt sätt har vissa tankar och insikter börjat formas i mitt huvud de senaste dagarna. Efter en hemmadag igår, med regnet smattrande på rutorna och mycket tänkande och gråtande, började väl lite klarna. Ganska mycket, kanske. Jag tror jag är ute på hal is. Den här tröttheten jag är i just nu, den är inte normal. Den påminner alldeles för mycket om en annan slags trötthet, den där som jag hade bestämt att jag var färdig med. Den där gråa filten, som ligger över allt och som jag redan har slängt bort.
Jag tror inte det gått så långt. Jag tror det går att mota redan innan det är på riktigt, men jag måste se över mitt liv och prioritera. Hurra. Alltså, ni snackar med tjejen som vill göra allt! För allt är ju roligt, eller hur? Och det som är roligt orkar man väl..? Eller, hur var det nu. Hade vi lärt oss läxan den hårda vägen eller inte?

Det som känns så otroligt trist är att det inte är de tråkigaste grejerna jag kan prioritera bort. Det blir något av det roliga och det känns ju fel. För det är väl det roliga man mår bra av?
Fast det är bara trams, för jag vet ju att det inte är så det funkar. Jag kan inte fylla mitt liv till 150% när gränsen går vid hundra. Eller, i mitt fall, förmodligen nånstans runt 95. Det allra jobbigaste är väl att det känns som att jag sviker folk, att människor jag bryr mig om blir besvikna på mig. Å andra sidan.. Om jag försöker fixa det och sen måste lägga av mitt i för att jag breakar, är det bättre? Nej. Och jag ser tecknen, känner dem. Går runt med tårarna bakom ögonen hela tiden, ungefär som en pms upphöjd till 100.

Så det svajar, början av 2014. Det svajar, men jag vet vad jag måste göra och jag kommer att göra det.
Mina 30-something år tappades bort i depressionsdimman och jag tänker inte låta detsamma hända med 40-something. Det är faktiskt jag som bestämmer.