konstruktiv vs destruktiv

Igår var jag destruktiv.
Gottade mig i min blues, eldade på mitt dåliga mående.Trots att jag vet att det inte gör saker och ting bättre.
Okej.
Vissa saker blir inte bättre, så är det. Vissa saker är överjävliga och kommer att vara det, alltid.
Men fortfarande blir inget bättre av att jag vältrar mig i självömkan.

Så, idag gjorde jag något konstruktivt. Jag gick och tränade. 55 minuters stenhård spinning. Jag är sjöblöt av svett, högröd i ansiktet och skakig i bena och fan så mycket bättre jag mår.
Jag mår bättre när jag får ta ut mig fysiskt. Dels antar jag att det är på grund av endorfiner och sånt där, men sen är det också det att jag känner att jag gör något. Jag uträttar något. Särskilt nu när mitt nya mantra är "avsluta starkt". Då blir det liksom att man kör stenhårt ända in i kaklet.
När min bror precis dött, i somras, så var ju löpningen jätteviktig. Hade jag inte haft den vet jag inte riktigt hur jag hade hanterat allt. Druckit ännu mer vin kanske. Det hade inget alls blivit bättre av.
Jag tror att träningen, och att komma i form, är en viktig bit i det här med dejtingen också. Jag behöver inte gå ner massa i vikt, men jag vill känna mig snygg i kroppen. Kurvor, absolut, men muskler där muskler ska finnas. Hellre muskler än valkar, liksom. För när jag mår bättre i min kropp och i mig själv så är det lättare att låta nån annan tycka om mig. Lättare att ändra grundantaganden även där, i relationer, på det sättet.

Summa summarum: Älta mindre, träna mer...