när man lär känna

Den jag umgås allra mest med just nu är M. Mycket för att han hör av sig och drar iväg mig på saker. Jag har ju varit lite under isen med nytt tufft jobb och stor show och allt det där och inte riktigt orkat vara social. Fast jag vill.
I alla fall.
Jag har nog aldrig umgåtts så här mycket med en kille som jag inte har ett förhållande med.
Vi hörs varje dag, via facebook, sms eller telefon. Vi går ut nästan varje helg. Vi promenerar, vi går på stan och shoppar. Och just nu bråkar vi en massa.
De senaste gångerna vi setts har vi bråkat nästan varje gång. Eller bråkat. Tjafsat om saker. Varit oöverens kanske stämmer bättre. Mest om skitsaker. Sen pratar vi och så kommer vi hyfsat överens.

För mig är det ganska stort. Det brukar betyda att jag är på väg att verkligen öppna mig. Fördjupa vänskapen. För jag är ganska lätt att lära känna, jag öppnar mig snabbt... Till en viss gräns. Sen tar det stopp och jag vågar inte tro på att nån som ser mig som jag verkligen är, ska stanna kvar.
Men jag tränar på det där. Jag vet ju att det är nåt som hindrar mig. Men det är läskigt. Och varje gång vi varit osams så vill jag bara göra som en fd kollega alltid gjorde när några på jobbet inte kom överens. Hon kunde plötsligt säga "Hörni, jag vill bara säga att jag tycker om er allihop!" Klarade inte av att folk bråkade, liksom. Lite så får jag impuls att göra, för jag tycker det är så obehagligt att vara osams.
Fast jag gör det inte. Jag håller i mig och försöker rida ut det. Lär mig att det är ok, att man kan tycka om och bli omtyckt ändå. Hittills har det ju gått bra.

Vi har ju fortfarande roligt också, vi tjafsar inte hela tiden.
Himla synd att inte vi kan bli kära i varann.