I natt drömde jag om min bror.
Det var ingen särskild dröm, han var liksom bara med i den. Men det var första gången på jättelänge.
Jag har tänkt mycket på honom på senaste tiden. Det har inte gått en dag, sen olyckan, som jag inte tänkt på honom, men på sista tiden har han funnits med ännu mer. Det är snart ett halvår sen det hände. Ett halvt år utan honom.
Jag överdriver inte om jag säger att jag fortfarande gråter varje dag. Inte fulgråter, kanske, och inte så långa stunder. Men varje dag tåras mina ögon minst en gång. Ibland vid de märkligaste tillfällen. Ofta är det för att jag liksom bara kommer på att han inte finns. Att jag skulle vilja prata med honom. Berätta att jag äntligen sett i alla fall ett avsnitt av Rockens Historia, serien han tyckte var så bra. Dela med mig av artisten som M tipsade mig om nu senast (fast han skulle säkert redan veta vem det var). Få lite pepp att komma igång med löpningen igen. Berätta om nya jobbet.
Jag orkar inte prata så mycket om honom med folk nu. Inte för att jag inte vill eller behöver, men jag känner mig jobbig. Det känns som om folk inte riktigt orkar lyssna längre. Att man blir lite obekväm och att det borde lagt sig lite.
Det har det inte.
Så jag tror jag måste prata med nån mer professionellt. För jag bunkrar just nu och jag tror risken finns att jag exploderar. Och jag vet inte riktigt hur jag ska ta hand om det.
6 kommentarer:
<3<3<3 KRAM!
Det kommer aldrig lägga sig helt, och jag tror inte ens att man vill att det ska lägga helt sig för det är ju samma som att acceptera det. Som att det är okej, liksom. Och det är det ju inte. Eller jag vet inte, kanske måste man acceptera det ändå.
Förlåt för svamlet, det hjälper ju inte dig något. Men det kanske hjälper att jag aldrig mer kommer kunna tita på Rockens historia utan att sända både dig och din bror en tanke? Ibland är det ju tillräckligt, att någon tänker på en.
Stor kram.
Tack för kramar!
Och jag förstår precis. Det är inte okej och det kommer aldrig att bli det igen. Det är väl det man måste lära sig. Att man måste leva vidare, fast det inte är okej.
Sorgen finns alltid. Kommer alltid att finnas. Kanske kommer det en dag då jag inte gråter, utan kan tänka på honom med ett leende. Det gör jag redan idag, men just nu är det alltid med tårar i ögonen.
Och vet du. Det värmer lite att han lever vidare i andras tankar.
Kramar!
Det är bra att du sörjer (för att få ut det ur dig) och det har "bara" gått ett halvår! Det finns ingen tidsspann för hur länge man får sörja, och det tar tid att låta livet gå vidare utan denna person som varit delaktig så lång tid. Tror att du med tiden kommer minnas allt med honom utan att gråta men fortfarande känna en sting av sorg. Så har inte dåligt samvete för att du sörjer! Tror bara dina vänner inte vet hur de ska hjälpa dig komma vidare.. För de vill nog inte att du ska vara ledsen nåt mer. Kram
Klart det inte går över på ett halvår, det här är ju kanske den största sorgen du kommer känna under din livstid. Professionellt stöd skulle säkert kännas bra, det skulle jag säkerligen också känt att jag behövde och ville ha. kram
Jag vill liksom prata om annat med mina vänner också. Vill inte att sorgen ska ta över. Så jag tror på samtal. Ska ta tag i det i veckan, faktiskt.
Kramar!!
Skicka en kommentar