Tacksamhet

Det är tungt.
Hela tiden är det tungt, men ibland lättar det lite.
Som när msn-killen överraskar genom att ringa när jag tror han ska försvinna. Som när jag får träffa kusinen, hon som vet. Som när någon sträcker ut en hjälpande hand utan att veta mer än vad som står i den här bloggen.
Det är så underligt, det där med stöd. Jag har upplevt det förr. Det kan komma från håll där man minst anar det. De håll man tror det ska komma ifrån, därifrån är det tyst. Och jag förstår det. Jag skuldbelägger inte, för jag har själv varit den som inte hört av mig så mycket som jag önskar att jag gjort. För att ens eget liv är så stort och svårt, eller i alla fall stort, just då, just nu. Jag förstår och vet att tankarna nog finns där.

Och just för att jag varit en av dem som kanske inte funnits där alltid, så blir jag så oerhört rörd och.. glad, när någon jag minst kunde ana plötsligt finns där.

Jag har så mycket. Jag har förlorat mitt ena ben, jag har ingen balans, men jag har så mycket. Det finns så mycket kärlek. Så mycket att förvalta.
Och jag är tacksam. Trots allt.