så det kan bli..

Ja vad ska man säga.
Anden var villig, men köttet var svagt.
Men jag känner litegrann att vadå då. Jag behövde det. Behövde närheten, framförallt.

Det lustiga var att jag var så himla fröken duktig på kvällen. Vi ses på ett uteställe. Första intrycket; lång, snygg, trevlig. Efter lite olika krogbesök landade vi hemma hos mig. Så blev det sent. Vi blev trötta.Visst fick han sova över. Fram med madrass, täcke och kudde, varsågod att sova i vardagsrummet. Så då hände ingenting. Det var idag, då vi efter frukost, bägge rätt bakis, lade oss för att vila på min säng. Först bara ligga bredvid. Sen lägger han en hand på min mage. Jag blir livrädd och helt stel. Samtidigt är det så skönt att vara nära någon. Jag vänder mig, så vi skedar och då vet jag. Fast jag tänker hela tiden att jag inte ska. Men han gjorde precis rätt, fjäderlätta långsamma smekningar över mage och nacke, så efter ett tag tänkte jag bara; Äh vad fan. Det var ett och ett halvt år sen sist.

Sen gick vi och åt pizza och jag åkte och repade.

Jag känner att det kanske inte är helt fel att ha en VMF just nu. Nån som bor nära, som man kan hänga med, kolla film med, mysa lite med. Risken är ju bara, som alltid, att det blir känslor med i bilden. Jag får vara uppmärksam. För, trots allt, jag vill fortfarande inte bli en språngbräda.

Sen är det skönt att få tänka på annat ett tag. Visst blev det lite prat om det som hänt också, alltså med min bror, men vi pratade om mycket annat. Och det är skönt. Jag vet att det fortfarande kommer att bli hemska dagar,men jag har inte lika dåligt samvete de dagarna som känns okej.