orden tar liksom slut. Det blir bara ältande.

Jag har inte riktigt några ord just nu.
Det är som om jag pratat och pratat och nu är de slut. Oftast i alla fall. Särskilt med familjen. Det blir som om vi bara fastnar och ältar, så jag orkar inte.
Men jag gråter igen, så psykopat är jag väl inte i alla fall.
Besöket hos kuratorn var bra. Välgörande. Bekräftande. Jag ska dit igen, måndagen efter minnesceremonin.

Igår träffade jag en av de finaste. En, som jag haft dåligt samvete för, för jag har inte varit den bästa av vänner. Jag har inte funnits där för henne, särskilt inte under depressionen. Jag ville, men orkade inte. Men hon finns för mig nu, och det ska jag inte kasta bort. Aldrig mer kasta bort en vänskap. No matter what.
Henne kunde jag prata med nu.

Och idag. Löpning med kusinen och efterföljande middag i det bullriga hemmet. Henne kan jag också prata med och idag behövdes det. Idag var en skitdag. Efter renande springtur och middag med pasta och köttfärssås, ostar som var över efter deras fest igår, samt presentpraliner, så kändes det bättre.
Så kom jag hem hit till pappa.
Det enda han gör just nu är att sitta och pilla med bildspel till ceremonin. Först tänkte jag att det var bra, som terapi, men jag vet inte. Det är det enda han pratar om. Det, och vilka som hört av sig med kondoleanser. Inget om hur jag haft det, eller jo, han lyssnar snabbt, men sen kommer nåt igen.
Och jag vet. Vi sörjer på olika sätt. Det finns ingen tävlan, inget rätt och fel.
Men jag lever faktiskt! Jag finns här!
Och det kanske inte är rätt att bli arg, eller särskilt rationellt. Kanske är det en egogrej, vad vet jag. Men jag vill också bli sedd. Jag försöker ju se honom, genom allt det här hemska.

Nu är jag inte lika arg längre. Och det kanske är sorgen det här med. Imorgon ska jag springa lite till, tror jag. Och sjunga.

Nåt helt annat. Msn-killen hörde av sig. Han flyttar till min stadsdel nu. Jag orkade inte säga nåt om vad som hänt, inte på sms, och vet ni. Det var lite befriande. Att messa med nån som inte visste, inte ömkade. Inte för att jag inte behöver ömkande. Men jag behöver normalitet också. Eller nåt som liknar det. Fast det aldrig blir normalt igen.

Det fanns visst några ord kvar ändå.
Tack för att ni läser. Ni betyder nåt för mig, på riktigt, trots att jag inte ens träffat de flesta av er.

Ta hand om er.