...men det är knappt.
Mamma kom hit igår. Det känns bra. Så bra som nåt kan kännas.
Jag har börjat skriva på det jag ska säga på lördag, efter att ha haft en dröm då jag inte förberett något. Tro mig, det lär bli jobbigt nog ändå.
Just nu finns bara minnesceremonin på lördag, sen inget. Har ingen aning om hur jag kommer känna, må, vara på söndag. Allt efter lördag är ett vitt blad.
Och det får väl vara så då.
2 kommentarer:
Ett litet steg i taget och inga stora krav på dig själv, sorg tar tid och plats och den måste få göra det. Tänker på dig!
Sköt om dig!
Kram!
Det måste få ta den tid det tar, så som ovanstående skriver, ställ inga stora krav! KRAM
Skicka en kommentar