Måndag morgon. Allt känns rätt ok.
Saker börjar gå fel, först ett ord, sen kommer tankarna.
Panikångest. Jag skriker, slår i väggen, på mig själv. Skam. Över att inte kunna behärska, inte kunna vara bekväm. Sörja bekvämt. Gråta, vara ledsen, ta emot folks beklagningar. Kunna vara storsint, förstå andra när de sörjer, inte ta för stor plats.
Inte skrika, slå i dörrar och vara obekväm.
Jag vet inte. Jag orkar inte med mig själv i det här.
2 kommentarer:
Att sörja känns aldrig bekvämt och jag tror nog folk förstår. Den där förbaskade ångesten är oberäknelig. Tror det kan vara bra att leva ut sin sorg än att hålla det inom sig. Men det är inte lätt vilket som.
Kram, tänker på dig.
Man får smälla i dörrarna och skrika. Man får det.
Stor kram!
Skicka en kommentar