tisdag 13 september 2011

Livets bergodalbana

Upp o ner. Ner o upp. Livet är en bergodalbana och trots att det är det attraktionerna jag föredrar på nöjesfälten, så är det inte så jäkla kul just nu. Bara jobbigt.

Dagen igår blev bättre, trots allt. Först hos kuratorn, få gråta av sig, använda upp alla hennes näsdukar. Sen vandra runt själv i stan. Sen fika med kusinerna från England. Sen middag hos andra kusinen, min klippa just nu. Hon jag springer med, som vet hur det är.

Idag åkte mamma hem. Kusinerna från England likaså. Jag ska väl också åka hem, snart. Egentligen vill jag inte åka hem, bara bort. Men det ska jag också. Antingen blir det Spanien, yogaresa igen, om de får ihop deltagare. Annars har jag en plan b, att åka med min faster och kusin till en av Kanarieöarna i november. De har redan hyrt en lägenhet och jag får plats. I såfall kanske jag tar några dagar i London också. Det känns bra att ha saker att se fram emot. Pengar till resa har jag fått av farmor, hon tycker att jag behöver komma iväg. Kanske är ansvarslöst att resa när man är så pank som jag, men samtidigt hade jag ju inte haft de pengarna ändå. Och jag behöver saker att se fram emot.
Så får jag en anledning att ta hand om mig också. Jag tycker inte att jag äter så fel, ändå sväller jag upp. Jag har inte vägt mig, men kläderna sitter tight, tycker jag. Det har blivit en del fika nu när släkten varit här, kanske är det det som satt sina spår. Nu är det slut med det i alla fall. Jag sprang idag, det var skönt.

Och så en lustig grej. Msn-killen. Han hörde av sig och ville vara spontan o ta en öl. Först på sms, sen loggade han in på msn och så föll det sig så att jag berättade. Tänkte att nu blir han väl skraj och drar öronen åt sig, inte så konstigt, vi har ju aldrig setts så det är ju inte så svårt att fada ut och försvinna. Istället skriver han: " jag ringer upp dig, du får svara om du vill". Vi pratar väl en 20 minuter, både lite om det som hänt, men också om annat. Och vi ska fortfarande gå och ta en öl, sen när jag känner för det. Inte som en dejt, sa vi, bara för att kolla in vem det är vi snackat med i flera år. Jag måste erkänna att jag blev positivt överraskad. Det finns hopp om människor.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Låter som en vettig kille. Kan vara skönt för dig att göra nåt annat också.'

Kram

Åsa sa...

Res för sjutton! Det enda rätta. Nu har du chansen o pengarna oxå, just do it! Det kommer göra dig gott med sol på näsan och värme på kroppen.

Och killen, det var bra gjort av honom och helt rätt att du får höra av dig när du känner för det o är på humör utan krav. Mycket bra!

Kramar

Anna sa...

Vad roligt att ni pratade och att det kändes bra. Hoppas mötet blir fint också.

Sen tycker jag inte att du ska ha dåligt samvete för att du reser bort, trots brist på pengar. Jag stack till London en gång när jag levde på a-kassan för att jag behövde komma bort lite. Du om någon behöver ju det nu. Jag tycker mao inte att du ska känna något slags dåligt samvete för det, det är ju en present dessutom!

Kram

Anna sa...

Apropå a-kassan förresten, har de betalat ut något till dig ännu? Jag hoppas verkligen det!

Antoinette sa...

Ja, jag drar inte för stora växlar på honom. Vi ses om det är meningen. Men jag är ändå väldigt glad att mina farhågor kom på skam. För det är lätt att bara beklaga och sen försvinna lite fint...

Jo, a-kassan har betalat. Nu blev det ju knas igen, med sjukskrivning och grejer, men jag tror det är lugnt. Det känns inte så viktigt längre. Det värsta har liksom redan hänt.

Och, ja, jag kommer att åka. Jag behöver det. Oavsett om det blir wellness till Spanien eller om det blir Lanzarote i november.

Tack för att ni finns, läser och kommenterar. Kram!