hur mycket ska en människa tåla?

Nu är min mamma försvunnen.
Precis när allt börjar lägga sig, när sorgen är lika stor men lugnare, då flippar hon ut. Och jag förstår det!!! Jag förstår att man flippar ut! Men jag blir så rädd, för jag vet inte vart hon är! Och jag får dåligt samvete, att jag borde hört av mig mer, funnits där, men jag har det! Jag har hört av mig! Och jag har ju fullt upp med mitt! Min sorg är också stor!
I söndags hade hon en jättejobbig dag, det vet jag. Igår verkade det som om hon fått kontakt med en läkare och skulle få krissamtal. Men i natt hade hon tydligen sms:at sitt ex och varit arg för att han skulle resa bort. Då skulle hon också resa, var det sista. Nu på morgonen har hon först inte svarat i telefon och nu är den avstängd. En kompis till henne har varit i lägenheten. Hon är inte där och bilen är borta, men pass och resväska är kvar.
Min svägerska ringde och berättade det här, så det är andrahandsuppgifter, men mobilen är fortfarande avstängd.
Och jag blir arg. Jag blir så arg. Jag behöver inte det här. Det kanske är ego, eller det är väl det, men jag vill inte ta det här också!! Jag orkar inte!

Det jag hoppas på är att hon är på ett sånt där krissamtal. Att hon inte orkade prata med nån innan och att hon sen stängt av telefonen.
Annars vet jag inte.