Fast hon var väl aldrig borta, egentligen.
Varit ute och åkt, funderat och tänkt.
Hade tappat telefonen i en vattenpöl, det var tydligen därför den inte funkade.
Men jag sa. Jag sa att jag var orolig, ledsen och arg. Att hon gärna får vara ensam, ta sig såna dagar, åka bort och fundera, men att då måste hon säga till. Så lovar jag att göra detsamma.För jag fixar inte sånt här. Jag orkar inte. Min sorg är för stor, jag kan knappt bära den. Jag kan inte bära hennes också.
Det sa jag inte, men så är det. Just nu går det inte att luta sig mot mig, alls. Jag har fullt upp med att stå själv.
Det är väl därför jag blir så arg när det blir som det blev idag. För jag orkar inte.
Nu är jag helt slut. Hade tänkt springa, men det blev så sent och så mörkt. Jag ska ta ett varmt bad, tända ett doftljus jag fått och försöka sova tidigt.
4 kommentarer:
Skönt att hon kom tillrätta och hoppas att hon förstod din oro, så att det inte händer igen. Kram
Tack, jag hoppas det jag med.
Kram
Vad skönt! En kompis till mig; när hennes mamma dog när vi gick i gymnasiet, hon bara försvann. Ett par dagar senare fick jag och en annan kompis ett vykort från Stockholm där hon skrev att hon var på väg till Marocko. Hon tog en restresa bara så där och alla var förstås jätteoroliga innan vi verkligen visste att hon var ok. Man vet ju aldrig hur man kommer att reagera.
Ja, jag förstår verkligen känslan av att vilja fly, försvinna. Men med de sms hon skickat till sitt ex i natt och till min (bonus)svägerska igår blev det liksom större än det behövt vara. Men nu vet jag att hon är ok, så ok som hon kan vara.
Skicka en kommentar