det lilla livet

Apropå det här med att leva sitt liv. Till fullo, vad som nu ryms i det begreppet.

Jag kom att tänka på en av min kollegor från förrförra jobbet.
En kvinna, några år äldre eller yngre än jag, men inte många. Driven, lite småjobbig ibland, men väldigt väldigt duktig i sitt yrke. Familj, två små barn. En väldigt aktiv och... levande människa.
Idag är hon död.
Hon fick cancer nåt år efter att jag slutat på jobbet och hon dog för några månader sedan.
En riktigt grym påminnelse om hur skört och kort livet kan vara.

En påminnelse till mig, att kliva ur min lilla bubbla och våga känna igen. För jag vill inte försvinna utan att ha fått älska och vara älskad igen.
Det gör även att jag inte är speciellt bekymrad över de lån jag har. För de lånen har jag just för att jag har upplevt saker.

Det handlar inte om att rusa på i hundranitti, att göra saker hela tiden. Det handlar om att vara här och nu och att våga.
För mig är det så, i alla fall.