Big barbershopday yesterday.
Jag trotsade infektion och sjukskrivning och åkte ner för att titta på tävlingarna på dagen. Lite fel kändes det, men jag resonerade som så att jag lika gärna kunde sitta där och vara sjuk, som hemma i soffan.
Kvaliten var varierande, men det är alltid roligt att se alla modiga människor som vågar sig upp på scenen. En del var så nervösa att det sabbade allt, andra hanterade det bättre. Creds till alla dock, jag vet ju hur läskigt det är. Även om jag tycker att det är mest roligt.
Jag har varit i den här "branschen" ganska många år nu. Det är många som florerat förbi, många såna som man hängt med, men som man av olika anledningar nu knappt hälsar på. I mitt fall mest på grund av blyghet. Jag tänker liksom att "varför skulle de komma ihåg mig"? Fast jag inser ju att det förmodligen bara kommer ut som stroppigt. Så igår bestämde jag mig för att skita i min taskiga självkänsla och le och säga hej till alla jag mötte. Det funkade! Jag kände mig mer med i sammanhanget än på länge.
En del var nog också att vi uppträdde på kvällen, som mic coolers, och att det gick riktigt bra. Stående ovationer och oh, så mycket cred efteråt. Det är ju trots allt så i dessa kretsar. Är du bra så rankas du högre, på alla sätt. Lite sorgligt. Vår filosofi, inspirerad av vår dirigent, är mer att prata med allt och alla på samma sätt, oavsett om de kommer sist eller först. Vi är trots allt in this together och alla kämpar på sitt sätt för att bli bättre. Jag kan må lite illa ibland av klubben för inbördes beundran, men jag skulle ljuga om jag säger att jag inte tycker om att bli uppskattad.
Fick lite extracred av en av domarna för att jag och de runt mig tydligen lyst extra mycket under uppträdandet. Sånt blir jag jävligt glad för, bekräftelsetorsk som jag är, även om målet såklart är att alla ska lysa så mycket att ingen sticker ut.
Nästa helg är det vår tur. Alla rep under året, alla timmar med nottraggling, vokalövningar, extrarep (tre i veckan för tillfället), andningsövningar, sammanfattas i sex minuter på scen.
Jag längtar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar