Tankar om känslor

Afterwork med fina A och hennes vän E igår. Var först inte på humör att träffa nya människor, förkyld och ämlig som jag är, men det var riktigt avslappnat och skönt. Ibland är det bra att inte gå på första impulsen.
Vi pratade om massor, bla om förhållanden, känslor... Och jag inser återigen att jag lever mitt liv på sparlåga. Jag har inte haft känslor för någon på ett sånt sätt på flera år. Bekvämt? Ja. Roligt? Nej! Fegt? Definitivt...
Jag är ingen feg person egentligen. Jag har alltid satt en ära i att göra saker jag vill göra, oavsett om jag måste göra dem själv, men jag är så rädd för att förändras tillbaka till den där svaga människan som sätter sig själv åt sidan för att inte vara jobbig... Hon som inte kräver, inte säger ifrån, som inte ser sitt eget värde, förrän det är alldeles för sent.
Jag minns fortfarande de där jobbiga nätterna. "Jag kommer hem tidigt älskling, senast 12." Somna och vakna klockan 3. Ensam. Att inte veta vart han var. Inget svar på mobilen. Känslorna; allt från ilska och övergivenhet till förakt för mig själv som inte bara reser mig och går. Som tillåter mig själv att bli behandlad så. Inte en gång utan många.
Jag är fortfarande så jävla rädd för det.

Men jag tror det är dags att skita i rädslan nu.
Men då kommer nästa rädsla.
Vem vill ha mig? En thirtysomething tjockis?