Så sitter jag då här, med ett anisdoftande medel i håret, och väntar på att parasiterna ska döden dö. Och försöker att följa bruksanvisningen. Det första som stod var; drabbas inte av panik!
Lätt för dem att säga. Det är inte de som nyss kammat håret med en luskam och sett ett trettiotal vidriga små kryp trilla ner i badkaret. Hur kan jag inte ha sett dem??? Så jävla små var de ju inte?
Jag är ingen insektsälskare ens i vanliga fall. Vidrigt, är vad det är!
Men nu ska de dö.
Jag har klarat mig i 36 år från löss. Genom dagis, skola, ett jobb där jag ofta är i riskzonen. Jag trodde faktiskt nånstans att jag var immun. Att jag hade en blodgrupp som de små kräken inte gillade.
Jag hade fel.
6 kommentarer:
ååh stackare, hade det när jag var liten, det är hemskt. men går att ta bort, som tur är!
Äckligt!!!!!!!!
Usch å fy!! =o(
Men det är ju skönt att det går att få bort de äckliga små krypen iaf.
Urk, jag ryser i hela kroppen. Hade löss en gång när jag jobbade på dagis så jag vet hur obehagligt det är. Men det går ju ganska snabbt att bli av med dem som tur är.
uff, stackars dig. :( kill 'em all!
De är döda!!!
Hoppas jag...
Skicka en kommentar