Jag är inte religiös på nåt sätt, men ibland undrar jag var all energi egentligen tar vägen när vi dör. Försvinner den bara ut i universum? Eller kan energin liksom glida över i en ny kropp, som nån form av reinkarnation? För mig låter det inte helt omöjligt.
Hur ska man annars förklara att vissa platser känns så... hemma?
New Orleans är en sån plats för mig. Redan innan jag varit där visste jag att jag måste åka dit.
Jag hade planerat att åka dit i oktober 2005. Det gick inte. Istället kom jag dit sommaren 2006, till ett sargat New Orleans. Att åka in i staden var en märklig känsla, att gå runt på gatorna ännu märkligare. Vi satte oss på Café Du Monde och jag började gråta. Det var så övermäktigt att vara där, så himla mycket känslor...
Förra sommaren kom jag dit igen. Staden har hämtat sig ganska mycket nu. Inne i city och i French Quarters ser man knappt spår av Katrina. Förorterna, som såg ut som slagfält sommaren 2006, var uppstädade, även om inte alla hus är uppbyggda ännu.
Vi kommer fram till vårt hotell, på en parallellgata till Bourbon Street, jag är glad att vara tillbaka. Vi går in på vårt rum, jag lägger mig på sängen... Och gråter. Igen.
Jag vet inte vad det är med den staden, men jag älskar den. Den är skitig, gräll, snuskig och fattig och jag älskar den.
Och nu kom plötsligt en sån jäkla stark längtan över mig...
Utsikt över taken från hotellbalkongen på Rue de Dauphin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar