nere

Det kanske är febern. Det kanske är mensen. Det kanske är att jag varit bortrest och umgåtts med nån 24/7 i en dryg vecka. Men jag är nere. Långt nere. Jag har varit uppe så länge nu, ridit på nån slags våg, att jag hade glömt hur det var down here.
Det suger.
Jag vet att jag kommer upp. Jag vet att jag inte alltid kommer att gråta för allt och tycka synd om mig själv, bara se det med mig som inte är bra, ha ångest och må skit. Jag vet det. Jag gör det inte ens hela tiden nu, men jag balanserar på kanten och jag trillar över alldeles för många gånger varje dag. Det gör ont. Jag får blåmärken.
Det handlar om acceptans också. Att acceptera att jag är så här, att det är ups and downs. Jäkligt mycket lättare med acceptansen när man är uppe, ska jag säga.

Det är bara jag som kan ta mig ur det här, bara jag som kan ändra på mitt mående. Andra kan bara påverka mig om jag tillåter det.

Jag önskar att jag inte hade feber, för jag hade behövt träna nu. Det kom för mig i Spanien, hur bra jag mår psykiskt av att röra på mig. Alltså, verkligen ta ut mig. Jag vill boxas, jogga, lyfta. Jag vill trötta ut mig fysiskt, för det hjälper mig att inte tänka så jäkla mycket. Och jag gör det, tänker för mycket. M sa det en gång nu i veckan, i ett av våra snack, och han har faktiskt rätt där. Jag tänker för mycket. Jag ska göra mer.

Så nu är det dags för febern att fly sin kos, för nu spricker jag snart. Feber, vik hädan!