Man kan ju tycka att det borde vara bra efter två veckor. Att en förkylning helt enkelt bara kunde släppa, ge sig, försvinna, give it up.
Men nej.
Den snälla doktorn konstaterade att det i alla fall inte var lunginflammation, baserat på min obefintliga feber (35,5. Vem har 35,5? Jag kallnar!) och min hyfsade sänka. Så det var ju skönt.
Trots det sjukskrev hon mig tills på fredag, för att jag skulle ha tid att återhämta mig. Jag hostar ju så jag väcker mig själv. När jag kom hem från doktorn somnade jag och sov i två timmar. Det händer liksom aldrig.
Fast jag vet inte om jag blir hemma så länge. Det är inte så kul att sitta hemma heller. Inte så socialt. Fast idag har telefonen gått varm hemma, med samtal och mess.
Jag fick mess av en gammal flamma från förr. En som jag dejtade precis i början när jag började nätdejta igen. Han var trevlig, men det blev liksom aldrig av att vi sågs igen. Det rann ut i sanden. Nu hörde han i alla fall av sig. Han nämnde att det hänt en del i hans liv sen sist. "Jo, jag har ju blivit pappa. Fast inget förhållande". Oj. Grattis?
Jag inser att mitt liv är ganska lugnt. Trots hosthelvetet.
2 kommentarer:
Bädda ner dig i soffan med täcke och kudde och en himla massa filmer och serier, och så går du inte upp förrän du är frisk. Okej? Bra. Krya på dig! ☺
Jag lovar!
Jag har gjort citronvatten med honung och rom nu i alla fall.. :)Det lenar lite.
Skicka en kommentar