Att vara tillfreds

Det har alltid varit ett problem för mig.
Att vara i stunden. I nuet. Tycka att det jag har är bra, bra nog. Oftast har jag tittat framåt, på vad andra har och tänkt att det är nog lite bättre. Precis som jag tittat på hur andra är och tänkt att det är nog lite bättre än hur jag är. Lite effektivare. Lite smartare. Lite mera engagerade. Lite snyggare. Lite mer omtyckta. Framförallt lite roligare.
Tänk att det ska vara så svårt att bara gilla läget.
Därmed menar jag inte att man ska nöja sig. Inte så. Behöver man förändring ska man göra förändringar.
Men att kunna vara glad för och se det man faktiskt har tror jag är så viktigt.

Jag har bland annat:
*En kropp som fungerar utan större krämpor.
*Ett jobb, som garanterar mig ekonomisk trygghet.
*Vänner. Både bekanta och sådana jag räknar som nära vänner. Både såna jag pratar med ofta och såna som det blir mer sällan med, men som finns där ändå. Som tycker om mig för den jag är.
*Sången, som tar mycket men som ger ännu mer. Ett sammanhang, en extra familj.
*Yogan, som ger mig kroppskontroll och lugn, och som gett mig ännu ett sammanhang.

Just nu har jag sol utanför mitt fönster, en förkylning som nästan är borta och körrep ikväll.
Det är bra shit.

...och så lite bättre

Det är snabba svängar nu.
Jag behövde bara börja tänka på situationsanalysen, så kändes det bättre.
Det och att göra något konkret. I det här fallet gå och handla.
Jag lyckades till och med bli att överköpa mig på sötsaker. Lite 60% choklad blev det, men det hade kunnat bli så mycket mer.
Att skriva om det hjälper också. Erkänna det. För jag vet att de gånger jag försöker förtränga, låtsas som om det inte händer, det är de gångerna allt kommer tillbaka hundrafallt och jag ligger som en liten trasa på golvet sen. Att erkänna, konkretisera och sen jobba sig igenom, det är det enda som funkar.
En viss obehagskänsla hänger kvar, men jag klarar den.

En bit i taget...

inte så bra just nu

Har ett not-so-good moment.
Känner mig dålig. Otillräcklig. En diffus känsla av att inte vara bra nog.
Började med att jag hörde av mig lite sent till jobbet angående att jag blir hemma imorgon också och fick ett lite surt sms av en kollega. Det drar igång grejer. Pratar de om mig nu? Om hur dålig jag är?
Kan jag verkligen sköta mitt jobb? Jag blir ju sjuk hela tiden. Har inte jobbat en månad i sträck ens. Är det egentligen i huvudet det sitter?
Känner mig ensam, samtidigt som jag inte haft ork att umgås. Vill nån ens umgås?
Det här är inte så bra.
Det här är tecken på att jag är på väg nerför en väg, som inte ska beträdas igen.
Och det är typiskt våren.

Kanske dags att använda mina redskap? Det får bli en situationsanalys på det här, tror jag.

nu längtar jag

Så jag hjälper sommaren lite på traven här i bloggen..

Tänk er.

Sol.
Värme.
Att kunna gå ut utan ytterkläder.
Gröna blad på träd och buskar.
Blommor lite här och var.
Hur det luktar om asfalten när det regnat.
Att inte orka sitta på balkongen mer än en kvart, för att det är för varmt.
Ett glas vin i en ljummen skymning.
Nattbad.

Kom snart!!

Men IGEN...

Åkte till jobbet och vände idag.
Surt att bli sjuk en av de lugnaste veckorna på året. Men det blir inte kris för kollegorna i alla fall.

Så dagen har mest tillbringats i sängen med en ny bok, som jag så lägligt köpte på min shoppingrunda igår. Jag köpte nya skor också och en randig tröja från Gina. Men dem har jag inte haft med mig i sängen.

Jag har tvättat lite också. I tvättstugan lyckades jag surna till för att en maskin var upptagen på min tvättid, så jag var rätt grinig mot tjejen som hade tvättiden innan. Sen visade det sig att det var en snubbe som tjuvtvättade emellan, så jag bad om ursäkt nästa gång jag var nere. Jävla typ. Först tvättar han in på min tvättid, sen hänger han upp sina grejer fast jag sa uttryckligen att jag behöver torkutrymmet på en gång eftersom jag hade massa tvätt och redan var sen. Jag har sett honom förr, han tvättar ofta på andras tvättider. Snyltare!

Min toleransnivå sjunker rätt drastiskt när jag mår dåligt...

när man lär känna

Den jag umgås allra mest med just nu är M. Mycket för att han hör av sig och drar iväg mig på saker. Jag har ju varit lite under isen med nytt tufft jobb och stor show och allt det där och inte riktigt orkat vara social. Fast jag vill.
I alla fall.
Jag har nog aldrig umgåtts så här mycket med en kille som jag inte har ett förhållande med.
Vi hörs varje dag, via facebook, sms eller telefon. Vi går ut nästan varje helg. Vi promenerar, vi går på stan och shoppar. Och just nu bråkar vi en massa.
De senaste gångerna vi setts har vi bråkat nästan varje gång. Eller bråkat. Tjafsat om saker. Varit oöverens kanske stämmer bättre. Mest om skitsaker. Sen pratar vi och så kommer vi hyfsat överens.

För mig är det ganska stort. Det brukar betyda att jag är på väg att verkligen öppna mig. Fördjupa vänskapen. För jag är ganska lätt att lära känna, jag öppnar mig snabbt... Till en viss gräns. Sen tar det stopp och jag vågar inte tro på att nån som ser mig som jag verkligen är, ska stanna kvar.
Men jag tränar på det där. Jag vet ju att det är nåt som hindrar mig. Men det är läskigt. Och varje gång vi varit osams så vill jag bara göra som en fd kollega alltid gjorde när några på jobbet inte kom överens. Hon kunde plötsligt säga "Hörni, jag vill bara säga att jag tycker om er allihop!" Klarade inte av att folk bråkade, liksom. Lite så får jag impuls att göra, för jag tycker det är så obehagligt att vara osams.
Fast jag gör det inte. Jag håller i mig och försöker rida ut det. Lär mig att det är ok, att man kan tycka om och bli omtyckt ändå. Hittills har det ju gått bra.

Vi har ju fortfarande roligt också, vi tjafsar inte hela tiden.
Himla synd att inte vi kan bli kära i varann.

Folk är så jävla sjuka i huvudet!

Jag fick precis veta att en mycket nära släkting till mig fått anonyma brev med posten. De första var hyfsat harmlösa, förutom att det är obehagligt att få post utan avsändare. Men det senaste. Så sjukt.
Ett kuvert, med en liten lapp i. På lappen står det "vila i frid".
Vad är det för fel på folk?!?

Min släkting har kontaktat polisen och de tar det här på största allvar, delvis för att min släkting är lite av en offentlig person. De tror dock inte att det har med offentligheten att göra utan att det är personligt. Vilket också är helt sjukt, för jag fattar inte vem som kan vilja min släkting så ont, särskilt inte efter det som hänt min familj.

Jag känner hur lejoninnan i mig vaknar och jag vill bara skydda min familj. Typ slå ihjäl den som skickat de där breven. Men det är svårt när man sitter 100 mil ifrån.

Helvete.

vuxenpoäng en masse

07.27 visade väckarklockan första gången jag slog upp mina blå idag. Jag somnade om lite grann, men när jag vaknade igen, strax efter 8 och insåg att jag var utsövd, så var det liksom ingen idé längre.
Så nu sitter jag här, frukostäten (en skål citronyoghurt, ett kokt ägg, tre ryvitaknäcke med philadelphiaost och kalkon, en kopp te och ett glas proviva med apelsin och passionsfrukt), med en kopp kaffe och väntar på melodikrysset. Det är lite av en vuxendröm för mig. Att vakna i tid för att lösa melodikrysset på utsatt tid. Med en kopp hemmalatte.

Igår gick jag och lade mig före midnatt, så det är inte så konstigt att jag vaknade tidigt i och för sig. Missade samtal från M, som var ute och AW:ade, vilket kanske var lika bra. Får se om han orkar ta sig ut ikväll. Jag känner mig lite förkyld, så bangar han gör det inte så mycket som det kanske skulle gjort annars. Dessutom har jag en dejt på söndag.
Jag dejtade i tisdags också. Det var trevligt. Jag ska nog träffa honom igen, nästa vecka.
Han jag ska träffa imorrn är en som jag mailat länge med. Vi mailade först, sen försvann han och sen kom han tillbaka, med en bra ursäkt. Han verkar trevlig, men vi får se..

Annars blir det yoga och tvättstuga idag. Och försöka låta bli att tänka på jobbet, som var hell i fredags. Jag fattar inte att det alltid är jag som råkar ut för att mina kollegor är borta samtidigt? Jaha, nu skiter jag i det ändå och tar helg.

Mycket

Helgen har varit.. Mycket. Mycket bra, mycket energikrävande, mycket kärlek, mycket känslor, mycket succé.
Nu är jag mycket trött.
Och idag; mycket ledsen.
Ett halvår utan min lillebror idag. Det suger. Och jag saknar. Saknar så grymt.

Premiär!!!

Nu går jag in i showbubblan.
Ses på söndag kväll..

Den här dagen som är idag

Alla hjärtans dag...
Det är en dag som alla andra.
Visst kanske man blir lite extra påmind om sitt singelskap, men det finns massor av annan kärlek att fira och det tycker jag märks mer och mer.
Själv ägnar jag mig åt att sy klart helvetesbandeaun (det blev en helt ny, som tur var hade jag tyg kvar), packa kläder till genrepet och eventuellt gå och köra zumba. Och att läsa den där boken om relationsstörningar... Haha. Jag kom inte ens på ironin i det hela förrän jag läst flera kapitel.
Jag har skickat ett sms-hjärta till M, mest för att jag vet att han tycker den här dagen är jobbig, och han är också den enda jag har fått av.
Men det är helt ok.

Den här dagen är helt okej och vet ni varför? Jo, för trots att ingen skickar mig blommor eller choklad så vet jag att det finns människor som tycker om mig. Alla dagar på året. Och jag har människor att tycka om, alla dagar på året.

Fast hade jag haft kille hade jag fan krävt i alla fall en blombukett! :D

konstruktiv vs destruktiv

Igår var jag destruktiv.
Gottade mig i min blues, eldade på mitt dåliga mående.Trots att jag vet att det inte gör saker och ting bättre.
Okej.
Vissa saker blir inte bättre, så är det. Vissa saker är överjävliga och kommer att vara det, alltid.
Men fortfarande blir inget bättre av att jag vältrar mig i självömkan.

Så, idag gjorde jag något konstruktivt. Jag gick och tränade. 55 minuters stenhård spinning. Jag är sjöblöt av svett, högröd i ansiktet och skakig i bena och fan så mycket bättre jag mår.
Jag mår bättre när jag får ta ut mig fysiskt. Dels antar jag att det är på grund av endorfiner och sånt där, men sen är det också det att jag känner att jag gör något. Jag uträttar något. Särskilt nu när mitt nya mantra är "avsluta starkt". Då blir det liksom att man kör stenhårt ända in i kaklet.
När min bror precis dött, i somras, så var ju löpningen jätteviktig. Hade jag inte haft den vet jag inte riktigt hur jag hade hanterat allt. Druckit ännu mer vin kanske. Det hade inget alls blivit bättre av.
Jag tror att träningen, och att komma i form, är en viktig bit i det här med dejtingen också. Jag behöver inte gå ner massa i vikt, men jag vill känna mig snygg i kroppen. Kurvor, absolut, men muskler där muskler ska finnas. Hellre muskler än valkar, liksom. För när jag mår bättre i min kropp och i mig själv så är det lättare att låta nån annan tycka om mig. Lättare att ändra grundantaganden även där, i relationer, på det sättet.

Summa summarum: Älta mindre, träna mer...

Jag vet att man ska tänka positivt. Fokusera på de bra sakerna, tänka på allt som faktiskt är fint och bra och sådär.
Jag vet allt det där.
Men just nu känner jag mig bara ful, tjock och tråkig.
Och ledsen.

Söndag med blues

Det känns lite konstigt.
Jag brukar vara så upptagen på söndagar att jag inte hinner känna bluesen. Idag blev det lite annorlunda, eftersom vi repade, först på morgonen med kören och sedan från 13 med kvartetten.
Det var bra rep, särskilt kvartettrepet. Kanske därför det känns så tomt just nu. Man gör så intensiva saker, det händer massa grejer... Och så kommer man hem till en tom lägenhet.

Jag känner mig lite tråkig.
Bara jobb och rep. Inget nytt att skriva om. Jobb, rep och ledsenhet. Och relationer som lyser med sin frånvaro. Jag skulle vilja dejta, men är trött på nätet. Fast jag vet inte vart jag skulle träffa nån annars. Jag bara jobbar och repar ju jämt. Och hänger med M. Han är helt klart den jag umgås mest med nu. Väldigt mycket för att han hör av sig och vill göra saker, själv orkar jag inte ta så mycket initiativ. Det är väl tur att jag har honom, så det händer nåt i alla fall. Annars skulle jag fastna i soffan.

Jag vill ju träffa någon, samtidigt är jag rädd för det. Rädd för hur jag blir i ett förhållande. Att jag tappar bort mig själv, för jag har gjort det förut. Samtidigt var det flera år och många terapitimmar sen. Men jag tänker att det är därför jag liksom backar. Jag vill dejta, men jag gör det inte. Och när jag gör det så dissar jag rätt hårt.

Jag vet inte. Kanske tänker jag för mycket.
Kanske är jag bara lite blå idag.

som jag har längtat!

Fredag.
Ljuvliga fredag.
Gårdagen tänker jag inte ens nämna, för den var överjävlig. Jobbledes, alltså, och det har ju en tendens att skugga av sig på resten.
Lyckligtvis har dagen idag varit väldigt bra. Gäller att komma ihåg att det finns såna dagar också.

Idag skulle jag ha gått på AW med en kompis, men hon ställde in. Det är hon som brukar göra det, ni vet, som jag mailade för ett tag sen. Nu spelar det dock ingen roll. Har väl sänkt förväntningarna lite. Så istället är jag hemma, har badat och piffat och ska gå ut med M istället.
Jag har aldrig riktigt haft en sån killkompis på det sätt som M och jag är kompisar. Eller kanske snarare, jag har aldrig haft en killkompis som jag tyckt varit snygg. På det här sättet. Alla mina andra killkompisar är så långt ifrån det jag gillar, att jag aldrig överhuvudtaget tänkt på dem som något annat än kompisar. Så det här är nytt.
Det gör att jag funderar lite på det här med att gå ut ihop. Hur kommer jag att reagera om han får ragg? Kommer det att kännas som när man är ute med en tjejkompis, typ lite trist, men ändå kul för henne? Eller kommer jag att bli svartis för att han är "min"? Lite så som jag har känt förut? Fast jag vill ju faktiskt inte ha honom. På det sättet.
Ja det lär väl visa sig. Just nu vet jag verkligen inte.
Jag ska i alla fall ha trevligt ikväll. Det vet jag.
Jag väljer.

Så jävla frustrerande!

Det finns något jag hatar och det är att sy. Jag hatar det med passion.
I kören jag sjunger i syr vi ibland våra egna scenkläder. Just nu är ett sånt tillfälle. Jag ska sy nåt jäkla glitterlinne. I min enfald trodde jag att jag skulle fixa det för hand. Det gjorde jag inte. När jag skrikit "Fan!", "Jävla tyghelvete!" och "Åhhhhh!!!!" så högt att grannarna förmodligen började undra över min mentala hälsa, gav jag upp för idag.
Nu har jag skitmycket kvar att göra imorrn istället. Men jag kan ta upp symaskinen, så har jag en sak till att förbanna..
Men fan, jag är redan så arg idag, med PMS och skit, så det funkar inte. Nu går jag och lägger mig.

Jag blir lite ledsen

Ibland blir jag lite ledsen på mig själv.
När jag inte ser mig själv för den jag är.
När jag förminskar mig själv.
När jag kommer på mig själv med att tänka; "han/hon umgås med mig bara som substitut, för att han/hon inte kan umgås med nån annan, den de egentligen skulle vilja".
Varför har jag så svårt att förstå att folk tycker om mig för den jag är? Att de vill vara med mig för att jag är jag, inte för att jag är bättre än ingenting?

Det gör mig lite ledsen.

söndag utan blues

Söndag kväll, men ingen direkt blues.
Jag har repat hela dagen, det kan bero på det. När man måste gå upp 6.30 en söndag så blir man liksom för trött för att få söndagsångest. Ska bara ta ett bad och sen gå och lägga mig med en bok.

Jag fick låna en bok av M sist jag var där.  Den orkar jag inte läsa ikväll dock. Hemligheten, heter den, och handlar om relationsstörningar och framförallt nåt som kallas för anknytningsteorin. Att det kan vara anledningen till att man är toksingel och uppför sig som om man är i 20-årsåldern fast man närmar sig 40.Varför man aldrig träffar "rätt". Eller rent allmänt varför man har svårt att ha sunda kärleksrelationer. Det som jag och mina kompisar brukar kalla för Peter Pan-syndromet. Det fanns flera personlighetstyper i boken, jag bläddrade i den lite snabbt, och en var så där läskigt på pricken. Kanske skriver lite mer om det sen när jag läst mer.

den obekväma sorgen

I natt drömde jag om min bror.
Det var ingen särskild dröm, han var liksom bara med i den. Men det var första gången på jättelänge.

Jag har tänkt mycket på honom på senaste tiden. Det har inte gått en dag, sen olyckan, som jag inte tänkt på honom, men på sista tiden har han funnits med ännu mer. Det är snart ett halvår sen det hände. Ett halvt år utan honom.
Jag överdriver inte om jag säger att jag fortfarande gråter varje dag. Inte fulgråter, kanske, och inte så långa stunder. Men varje dag tåras mina ögon minst en gång. Ibland vid de märkligaste tillfällen. Ofta är det för att jag liksom bara kommer på att han inte finns. Att jag skulle vilja prata med honom. Berätta att jag äntligen sett i alla fall ett avsnitt av Rockens Historia, serien han tyckte var så bra. Dela med mig av artisten som M tipsade mig om nu senast (fast han skulle säkert redan veta vem det var). Få lite pepp att komma igång med löpningen igen. Berätta om nya jobbet.

Jag orkar inte prata så mycket om honom med folk nu. Inte för att jag inte vill eller behöver, men jag känner mig jobbig. Det känns som om folk inte riktigt orkar lyssna längre. Att man blir lite obekväm och att det borde lagt sig lite.
Det har det inte.
Så jag tror jag måste prata med nån mer professionellt. För jag bunkrar just nu och jag tror risken finns att jag exploderar. Och jag vet inte riktigt hur jag ska ta hand om det.

Sjuk, uttråkad och funderar över sex

Fortfarande sjuk.
Jag var dock iväg och repade idag, eftersom det känns ungefär som om man måste vara död för att ha en giltig ursäkt för frånvaro.
Det gick skitdåligt. Jag hade ingen koll på nåt, inte ens sånt jag vet att jag har koll på. Men det var ändå bra, för nu vet jag definitivt vad som inte sitter.

Annars är det så trist så jag vet inte vad. Särskilt nu när jag är sjuk och inte orkar nåt. Annars också i och för sig, eftersom all energi går till jobb och till show. Det får vara så fram till efter showen. Sen vill jag nog börja dejta lite igen.
Mailar lite gör jag ju. En snubbe jag mailat med förut, men som mest skrev intetsägande mail och sen försvann när jag frågade om han ville ses. Han dök upp igen och förklarade sin frånvaro med en grej som faktiskt lät trovärdig. Okej, jag kanske är naiv, men skitsamma. Vi mailar i alla fall, så får vi se om det blir av att ses den här gången. Om inte annat har jag fått tips på massa bra tv-serier och vart man kan streama dem.
Annars hänger jag ju mest med M, som har gått och blivit lite löst förälskad i en kollega, som råkar vara både ihop och sambo. Inte så smidigt kanske. Och så msn:ar jag med hansomuppenbarligeninteärsåintresseradavsexlängre. Eller vad vi ska kalla honom. Egentligen är det väl han som msn:ar med mig. Det är väldigt sällan jag som hör av mig först, vilket gör det hela ännu märkligare. Vet inte vad han är ute efter längre, men sex verkar det inte vara. Han är bara trött jämt.
Jag vet inte, jag trodde jag var bra på den där sexgrejen? Fast det är klart, har man inte övat så många gånger de senaste tre åren, så är det kanske inte så konstigt att man ligger av sig. Eller så är det honom det är fel på. Ja, så säger vi! Lite tror jag iofs att han är en erövrare, så nu när han fick mig att ge med mig, så är det inte lika intressant. Han tjatade ju i typ två månader innan han fick komma till..

Äsch. Skitsamma. Jag är för trött för sånt snusk ändå. I alla fall fram till showen. Jag får tänka som en idrottsman, att jag ska låta bli att ligga för att samla fokus till the big game..