Totalbryt. Igen.
Insikt; jag är inte frisk ännu. Fast jag så gärna vill. Vill vara normal. Orka med.
Men det gör jag inte, för jag har ett svart hål inom mig, som äter upp orken.
Fast en sak. Det är inte jag som inte räcker till. Det är depressionen. Den har inget med mig att göra. Den är bara ett tillstånd.
Men nu har jag bestämt mig och nu släpper jag. Och hoppas på att psyk tycker att jag verkar tillräckligt knäpp så jag får en tid. Om jag inte kan hitta en genväg.
Jag har ändå tur. Jag har så mycket kärlek omkring mig. Så många som kan ge mig en reality check, när jag trillar ner och tror att jag inte är värd nåt. Det är jag tacksam för.
3 kommentarer:
Jo men det är lätt att man tänker att det är nåt fel på en...det där med depression är ju så nedbrytande. Har varit där och är hela tiden vaksam på att inte trilla dit igen. Att söka hjälp i tid framför allt.
Hoppas det löser sig med en tid för dig.
Kram!
puss
kramar!
Skicka en kommentar