Min ruttna blindtarm - the story

Under lite drygt 3 års tid har jag dragits med magbesvär. Det har visat sig i många olika former. Hård i magen, lös i magen, luft i magen, kramp i magen, sur i magen… Efter några år hittade jag en förklaring. Trodde jag. IBS; Irritable Bowel Syndrome. Den innefattade ungefär alla mina problem. Gott så. Denna diagnos var visserligen kronisk, men gick att hålla i schack med bra mat och träning.

För ca ett år sen ändrades symptomen. Jag blev illamående och fick frossa. Illamåendet gick sedan över i smärtor, främst i höger sida av buken. Där kunde det ömma flera dagar efter själva attacken. När detta återkommit 2-3 gånger insåg jag att det inte var de vanliga IBS-symptomen och började leta efter en förklaring. Jag har varit på ett otal undersökningar. Gallan, njurarna, levern och magmunnen. Allting har verkat troligt, jag har känt; äntligen, nu vet vi vad det är, men så har inte ultraljuden eller skiktröntgen visat ett smack. Nu började jag nästan känna mig som en hypokondriker.

Så kom det då tillbaka, illamåendet. Min kollega nämnde precis på morgonen i måndags att ”vad skönt att du inte har haft de där magbekymren på ett tag!” Det skulle hon aldrig sagt. Besvären ökade. Jag bet ihop, jobbade, åkte hem och sov några timmar och gick sen på julfest. Jag kom hem, sov, drömde om smärtorna i magen och insåg på morgonen att det kanske var läge att göra något åt saken. Sagt och gjort, jag ringde pappa doktorn. Han låg och sov, men hans fru, doktor även hon, lyssnade på mina symptom och rådde mig att åka in till akuten.

Detta var dagen för det stora snöovädret. Som tur var kom jag in före alla halkningsolyckorna, så jag fick hjälp hyfsat snabbt för att vara SöS.

En liten roligt parantes; det skulle så klart tas ett blodprov när jag kom in. När sköterskan drog ut nålen sa hon ”ojdå, vad det blöder”. Det gjorde det verkligen. De fick stopp på det och jag fick en lite mugg att kissa i och anvisningar till ett inre väntrum. Jag hann inte mer än att gå runt hörnet så kände jag att det var något som droppade. Jag tittade ner och såg röda fläckar på golvet. Mitt blod! Det rann i flera strilar längs armen och nästan bubblade upp ur sticket. Jag gick tillbaka till disken och sa ”jag blöder lite…” varpå massor av folk strömmade dit och började stoppa blodet och torka på golvet. Det blev tydligen en snackis sen, nere på akuten.

Men magen var det ja. För att göra en lång historia kort, jag undersöktes, det konstaterades att det liknade blindtarmen, men eftersom jag haft besvären så många gånger ville man röntga. Jag blev inlagd, man satte fast en massa nålar i mig och jag åkte upp på en kirurgavdelning. Jag fick dela rum med en mycket förvirrad gammal tant. Där kom en snyggdoktor, klämde på min (tjocka) mage och sa att han tyckte att jag skulle ner till gyn först för att utesluta nåt sånt. Röntgen sköts upp och jag fick vänta i typ 6 timmar på att komma ner till gyn. Där konstaterades att allt såg bra ut. Ett litet myom, men inget som skulle kunna orsaka mitt ont. Så nu visste vi det.

Upp igen till avdelningen och tillbaka till rummet med den förvirrade tanten. Hon vaknade mitt i natten och hade ingen aning om vart hon var. Dessutom var hon mycket misstänksam mot personalen och trodde att de stoppade i henne grejer för att göra henne förvirrad. Det slutade med att jag fick sova i allrummet för att få lite lugn och ro.

Just det, till saken hörde att jag inte ätit något sen en Nutrilett på tisdagens morgon.

Lagom hungrig vaknade jag upp på onsdagsmorgonen och fick veta att jag skulle på röntgen klockan 14. Tjoho, bara 6 timmar att slå ihjäl. Nu fick jag dock byta rum, från rummet med den förvirrade tanten till ett rum med en sovande tant.

Några tråkiga timmar senare rullades jag ner till röntgen och blev instoppad i ett rymdskepp som kollade in mina inre delar.

Detta avgjorde saken.

Visst var det en retning på blindtarmen och eftersom den jäklats så länge skulle den bort. Snyggdoktorn kom in och ritade ett streck på min (tjocka) mage och förklarade att han inte skulle operera, för han skulle gå hem. Lika bra det, tänkte jag. Det är jobbigt med för snygga doktorer. Istället kom en annan doktor, som visade sig vara samma doktor jag träffat dagen innan, på akuten. Det kändes tryggt, på något konstigt sätt.

Efter bara någon timme, rekord i sjukhustid vad mig anbelangar, kom de och hämtade mig till operation. Inne i narkossalen fick jag andas syrgas och sen minns jag inte alls mycket mer förrän jag vaknade upp i något som kändes som en korridor, men som tydligen var uppvaket. Eller så var uppvaket i en korridor, vad vet jag. Jag hostade en massa, vilket inte alls var skönt, för då gjorde det ont i magen. Där låg jag ett bra tag och svävade mellan dvala och vakenhet. Jag minns att jag fick syrgas igen, genom näsan denna gång, och att de tjatade på mig att dra djupa andetag för att syresätta blodet. Dessutom kom de och kollade hur mycket urin jag hade i min urinblåsa hela tiden.

Väl uppe på avdelningen igen fortsatte de att kolla urinstatusen. Tillslut var det tydligen en halvliter, så då skulle jag få gå upp och kissa. Det gick inte. Mycket märklig känsla. Jag kände att jag var kissnödig, men det kom absolut inte en droppe. Det slutade med att de fick tömma blåsan genom en kateter, vilket inte var så obehagligt som man kunnat tro. Eller så var det bara det att jag fortfarande var påverkad av morfin och annat shit som de sprutat i mig. Jag minns att jag låg och försökte tänka på något, men att det bara kom massor av nonsensord. Jag minns att jag förundrades över det och tänkte: ”jäklars vad med morfin jag måste ha i kroppen när jag ligger och tänker så här knäppt”.

På morgonen fick jag frukost. Äntligen! Efter två dygns fasta! Aldrig har väl en Yoggi och en torr macka smakat så gott. Där jag satt i sängen med en kopp te, en bok och tittade ut på snöovädret var det till och med ganska mysigt.

Nåväl, jag fick fortsätta med kisseriförsöken och det kom igång tillslut. Den sovande tanten i rummet blev så småningom ytterligare en förvirrad tant, som försökte smita hem hela tiden. Lillebror kom och hälsade på mig och hjälpte mig slå ihjäl ett par timmar och efter lunch fick jag veta att jag skulle få åka hem.

Tydligen var det den elaka blindtarmen som orsakat mina magproblem. Jag hade något som kallas ”kronisk appendecit” typ en kronisk blindtarmsinflammation, som blossar upp lite då och då. Den här jäkeln hade dessutom krupit bak i en ficka och omgivit sig med slemhinnor, lite som ett sånt där Alienägg ni vet. Och som om det inte var nog så var den gangruös (tror jag att det heter), vilket på klarspråk betyder att den börjat ruttna. Fräscht, eller hur.

Pappa berättade att en kollega till honom haft IBS i 4-5 år. Sedan hade det visat sig att han hade kronisk appendecit, han opererades och har sedan dess inte haft några som helst problem med magen.

Jag är bara glad att jag äntligen fick veta vad det var. Att det var nåt.

Så nu är det bara att stå ut med läkningsprocessen, sen har jag ett 10 cm långt ärr att skryta med!