Jag ska skriva en ansökan till ett uppdrag jag verkligen, verkligen vill ha. Och det låser sig. Det är som när jag ska plugga, jag kommer inte igång. Hittar på svepskäl, "ska bara" i värsta Alfons Åberg-stil.
Jag tänkte skriva att jag inte vet varför det blir såhär, men det är klart jag vet.
Jag vill det för mycket. Om jag skriver en ansökan och får nej, så blir det en förlust. Visserligen är det ju så, att om jag inte skriver ansökan och ens försöker, så förlorar jag ännu mer. Men, jag har aldrig utgett mig för att vara särskilt logisk. Om jag sen får uppdraget, så väntar personlighets och begåvningstest. Där kan vi snacka prestationsångest!
Igår hade jag kunnat vara på dejt, men jag bangade. Fan, jag gör det lite för ofta nu, för att det ska vara sunt. Stress, trötthet och framförallt att jag känner mig tjock och oattraktiv. Fast den här dejten.. Han verkar väldigt intressant. Har jobbat utomlands många år, verkar ha lite ordning på tillvaron, fast inte på ett tråkigt sätt. Jag har fått både namn och telefonnummer, så jag har googlat (såklart). Men nu till the big MEN... Han ville bjuda på middag. Hemma. På första dejten. Jag vet inte varför, men det stressar mig. Och just därför borde jag ju tacka ja. Det här med att göra saker på nytt sätt och allt sånt där.
Så kanske jag också får ha sex och inte bara måste lyssna till mina grannar, som får sängen att gnissla just i detta nu.
Men ok. Jag har en annan dejt på onsdag, med en snubbe från den här nya, ytliga dejtingappen, en vanlig, hederlig vin-efter-jobbet-dejt. Och så messar han den trevliga, men-som-inte-får-det-att-pirra-killen och vill ses igen. Och så kanske ny chans med middagskillen, så jag ska väl inte klaga på att det inte händer nåt.
Annars har jag inga planer alls till midsommar och det känns faktiskt rätt trist. Ingen som överhuvudtaget hört av sig och undrat vad jag ska göra, eller bjudit in till något. Just idag känns det lite extra trist, eftersom jag misstänker pms och har ätit alldeles för liten dos av jättenattljusoljan den senaste tiden (förklaringen till att pms'en plötsligt förvärrats igen, heureka!) Förmodligen drar jag ut till faderskapet och grillar, vilket inte är fy skam, men nånstans finns ju alltid den där förhoppningen om att bli inbjuden till den där fantastiska festen då jag ska sitta med krans i håret, äta nypotatis och sill, snapsa och bli sådär lagom dragen och sen midnattshångla med min blivande livskamrat... För vi vet ju alla att de där festerna verkligen finns... Yeah right. Och vid regnbågens slut finns en skatt.
Jaja. Solen skiner, jag lever, har inte HIV (tog mitt första riktiga HIVtest nånsin i veckan = vuxenpoäng!) och dricker gott kaffe. Det får väl vara helt ok. For now.
6 kommentarer:
Saknar dina blogposts när det går långt emellan :-)
Så här på håll tycker jag att du verkar leva ett spännande liv.
Och när jag läser att den trevliga vill träffas igen tänker jag: G ö r d e t ! Och varför då när vi alla vet att vi skall lita på det vi känner och bla bla bla....
Jo så här. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Har varit stensingel en evighet och tror att jag burit en längtan efter tvåsamhet som liknar din. Jag har också nästa uteslutande träffat killar med en massa issues eller oordnade liv som, medvetet eller omedvetet, letar efter någon som kan 'ta hand om' dem. Och jag har varit en Florence Nightingaale (kanske kallas det 'medberoende') och verkligen haamnat in i en del sånt.
Tills.....jag förra året träffade min M. Och vi hade också så där supertrevligt första dejten och jag inte säga att det pirrade. Ett dugg. Men hans trevliga sätt, intelligenta humor, genuina självkänsla, att han är stilig, har fantastiskt bra ordning på sitt liv, hur han uttryckte sig och bemötte saker den långa tiden vi skrev tillvarandra och säkert en massa annat fick mig att nyfiket fortsätta träffa honom. Och efter ett antal dejter började vi hitta varandra när vi lärt känna varandra mer och det har verkligen varit ett underbart år nu.
Efter ett tag vågade jag släppa garden och vila i att han kunde 'ta hand om mig också', att vi är jämlikar (jobbar i liknande positioner men i olika städer & lever ordnat båda två), att vi tycker om varandra på ett lugnt känslomässigt sätt. Med risk för att låta gammal, torr och tråkig så vet vi båda om att det inte är passion vi har utan det är mycket stillsammare känslor. Min frissa brukar sägaa att hon blev kär i sin mans hjärna till skillnad från de troféer till män hon tidigare haft relationer med. Och jag känner igenom mig i det.
Den här blandningen av trygghet, jämlikhet, omtänksamhet, ja kärlek, fick mig att släppa taget lite och följa med. Så varför inte träffa den trevliga mannen lite till och se om det _kan_ finnas något frö till pirr så småningom.
Tack Tina, för dina härliga kommentarer och för att du saknar mig emellanåt.. ;) Och tack också för att du delar med dig av dina erfarenheter. Så underbart att du hittat kärleken!!! :D
Jag tror ju också att man inte alltid kanske ska gå på den första känslan, eller snarare vill jag tro det. Men i det här fallet.. Han är inte stilig. Inte ful, men inte alls, alls, min typ (och då har jag ändå ingen särskild typ..) Jag känner ingen fysisk attraktion alls och för mig är det jätteviktigt.
Däremot kan jag träffa honom för att han är en kul typ, men inget mer.. Men nya vänner är ju inte fel det heller :)
Men OJ. Verkligen vuxenpoäng att ta ett HIV-test!!
Haha, jisses vad lika vi är just nu. Jag blir också jättestressad av middagsdejter, och jag tackar nej till alldeles för mycket som egentligen kan leda till härliga upplevelser på grund av trötthet. Nä, sova kan vi göra när vi går i pension. Jag ska försöka ta tag i det här attans singellivet snart. :)
Haha, jisses vad lika vi är just nu. Jag blir också jättestressad av middagsdejter, och jag tackar nej till alldeles för mycket som egentligen kan leda till härliga upplevelser på grund av trötthet. Nä, sova kan vi göra när vi går i pension. Jag ska försöka ta tag i det här attans singellivet snart. :)
Middagsdejt och vet du. Han skriver "kjamiz". I alla fall en gång. Jag blir helt hyper av sånt!
Fö tackade jag inte nej i lördags, vilket ledde till tonårsfylla på tom mage och gruvlig baksmälla igår.. Ibland är det nästan bättre att vara lite tant...
Skicka en kommentar