Nu har jag funderat lite över min benägenhet att säga nej och att backa ur. Till syvende och sist, trots alla mina goda skäl som att hänga med familjen, lyssna på kroppen osv, så vet jag att det handlar om rädsla. Rädsla att inte duga. Inte vara snygg och rolig nog. Rädsla att inte ha roligt, att bli besviken, igen. Vilket både är egocentriskt och dumt på så många plan. För det första är jag inte fulare eller tråkigare än nån annan. Några kilo extra, visst, men inte så det borde spela nån roll. Ätstörningar och kroppsuppfattningsstörningar är dock svårt som fasen att bli av med, men det funkar absolut bäst om jag trotsar det och ger mig ut. Hemma löser jag precis inga nojor. För det andra, om jag inte vågar/orkar träffa nån alls, hur ska jag då nånsin kunna träffa den där "rätte"?
Så från och med nu säger jag JA. Till fucking allt. Jag skriver det här, för då måste jag leva upp till det. Nästa som frågar om dejt; JA. Nästa picknick; JA. Nästa AW; JA. Nästa potentiella ligg; JAJAJA (om jag är tänd, såklart).
Så. Hold me to it.
2 kommentarer:
Jag förstår dig så väl att det gör ont! Jag säger också nej, för att inte behöva riskera att de hinner före. Jag tänker inte på det så i stunden, men jag vet att det egentligen är skälen bakom. Så jaaaaaa - mer ja!!! Vi får pusha varandra!!
Det måste vi göra!
För vad får vi ut av att säga nej? Absolut fucking inget (med betoning på "fucking")!
Idiotiska rädslor. Bort med dem bara! :)
Skicka en kommentar