Ni vet den här känslan av att man är en bluff och snart kommer nån att komma på en?
Den känslan fick jag precis innan jag gick hem idag. Ett mindre trevligt sätt att avsluta veckan och inleda helgen. En grej som hängt över mig jättelänge, en surdeg och dåligt samvete som jag borde löst för längesen. Det värsta är att känslan hänger kvar, jag har skitsvårt att släppa den, trots att jag vet att jag inte kan göra ett skit förrän på måndag. På måndag ska den här grejen lösas, så är det bara. Och det är mycket möjligt att det är jag som är boven i dramat, som har gjort fel, och ja. Då är det så. Ett fel vet jag redan att jag har gjort och det är att ha puttat ärendet långt bak i fixahögen. Det borde vara klart. Jag har försökt, det har jag, men det har gått långt mellan turerna och jag har uppenbarligen inte kunnat ställa de rätta frågorna. Usch!
Nej, nu får det vara nog. Det är bara ett jobb, ingen dör om det visar sig att jag har fel (kanske dör jag lite skämsdöden, eftersom jag hatar att göra fel) och livet går vidare. Bara det löser sig. Det gör det.
Om några timmar kommer mamma. Vi ska fira födelsedagar i helgen, hennes och min och jag ser faktiskt fram emot det. Gå på föreställning, äta middag. Hänga. Jag har köpt hem lite charkuterier, oliver och ost till ikväll. Sen tryckte jag två semlor av bara farten. Ångestdämpande, men jävligt onödigt. Nu när jag kommit en bit på väg. Men det är bara att ta tag i det, kan nog få till lite promenerande imorrn.
Jo, också var jag på dejt igår. Alldeles för länge. Åker nog hem vid 22, tänkte jag, trött som jag var. Kvart över tolv stod jag och väntade på tunnelbanan hem, med tre glas rödvin i kroppen. Han är trevlig. Inte jättesnygg, men inte oattraktiv. Vi ska med allra största sannolikhet ses igen och genast drar alla försvaren igång och jag börjar hitta fel. Ska sluta med det nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar