sorg

För två år sen satt jag i en taxi på väg till Karolinska, där jag skulle få veta att min bror inte skulle överleva olyckan han varit med om några timmar tidigare.

Jag tänker om det hade varit två år och några timmar sen. Om jag hade kunnat ringa min bror, säga åt honom att strunta i att stanna på 7-11 och köpa en korv. Om han hade gått direkt till middagen han var på väg till.

Fast det är ju ingen idé. Det är som det är och det är för jävligt. Fortfarande. Alltid.

Jag känner mig rätt trött och orkeslös. Just idag känns inget direkt kul.