rapport från the weekend

Är ni nyfikna?

Okej.
Det var en bra kväll. Vi sprang, hånglade, duschade, hånglade mer, åt mat och... Ja.
Men.. Lite kändes det nog ändå att det var tre veckor sen. Det flöt inte riktigt lika självklart, kanske för att jag under dessa tre veckor liksom laddat för det här? Missförstå mig rätt, det var inga pinsamma tystnader eller så. Hånglandet var det definitivt inget fel på, eller det övriga. Definitivt inte. Men det var bara inte riktigt lika otvunget däremellan, på nåt sätt. Eller så hade jag för höga förväntningar.
Sen, på morgonen, så hann vi ju inte ligga och vakna och mysa tillsammans som vi gjort förut. Jag tror det också bidrar lite. I alla fall så åkte vi tillsammans in till stan och innan vi skiljdes åt fick jag både kram och puss. Jag gillar honom fortfarande som bara den, men samtidigt känner jag att försvaren sätts in, eftersom jag inte får riktigt så mycket bekräftelse som jag skulle vilja. Jag vet till exempel inte när/om vi ska ses igen. Däremot har vi messat både idag och igår. Jag skickade en bild från festen, han svarade att jag var fin, jag sa tack. Sen skickade han när han var på väg hem från utekväll med vänner inatt och undrade om jag hade kul och berättade vad han gjort. Jag svarade imorse och nu ikväll skickade han en bild från gårdagen. Så det är väl som det har varit, liksom.

Jag vet inte. Som sagt, jag gillar honom. Jag ska nog fortsätta att bara låta det vara så, go with the flow, se vad som händer. Det kanske är bra för ett kontrollfreak som jag, i alla fall ett tag till. Inte tänka så mycket.

Annars var helgen bra. Mycket sång, lite sömn. Vi är bra nu, det bådar gott. Alla är på, alla vill det här. Det är skönt, jag behöver mycket positiv energi nu.

Det är en tuff vecka, veckan som kommer. Imorrn är det två år sen olyckan. På tisdag två år sen min bror slutade andas. Det gör fortfarande så ont. Är fortfarande helt obegripligt.
Jag saknar så mycket.