Bröllop

Så är de då gifta, min storebror by choice och hans kärlek. Efter 10 år och två barn tillsammans. De har redan delat varandras liv i lust och nöd och de vet att man måste, måste jobba för att det ska funka. Att kärleken betyder mycket men inte löser alla problem och att den är värd att kämpa för.

Det var fint att få sjunga till dem i kyrkan och jag lyckades göra det utan att gråta.
Festen var bra, det blev mycket drinkar på slutet. Man kan ju inte säga nej när det är brudgummen som bjuder! Vi ska öppna sommarrestaurang på Gotland, gå på fotbollsmatch för att kompensera mig för att det inte fanns några lämpliga singelmän på festen; "där är det massor av killar!" säger min vän och är mycket nöjd med sig själv, och jag blev inbjuden att sjunga på stor jazzfestival i Finland. På riktigt.

stark och svag och bekräftelsebehov

Fan vad jag ogillar när jag är så beroende av uppskattning och bekräftelse. Jag vill ju vara mig själv nog, må bra i mig själv och vara stark.
Jag är inte så stark. Eller jo, det är jag. Men jag är svag också, som fan.
I vilket fall har jag varit sjukt bitter den här veckan. Känt mig låg, ful och ointressant. Missunnsam har jag varit också. Särskilt mot M, som naturligtvis har en massa ragg på gång just nu. Han vill gärna berätta om dem också och förstår inte riktigt att jag är sur och bitter och inte vill höra om alla hans tjejer. Saken är ju den att jag är avis. Jag vill ju också vara åtråvärd, jag vill vara attraktiv, jag vill att killar ska vilja ha mig. Jag vill bli uppvaktad.
Ni ska veta att jag skäms lite när jag skriver det här. Man ska ju liksom inte vara sån här, inte vilja sånt. Man ska älska sig själv och allt det där, inte vara beroende av hur andra ser på en.

Fast ändå. Man speglar ju sig i andra, det går inte att komma ifrån.

Hursomhelst. Nu är det fredag, jag har varit ute och sprungit och ska bara slappa resten av kvällen. Imorrn är det full fart med rep och bröllop. Igår var jag och tog ett glas vin med en gammal dejt. En av de första jag dejtade efter att min bror dött. Vi sågs bara en gång, inte för att vi inte gillade varann, det bara blev så, men det var som att det inte alls var ett och ett halvt år sen. En väldigt.. Skön människa att hänga med. Jag gillar såna människor, mycket.

tur i spel..?

Jag köpte en trisslott idag.
Det var en vinst på 30 kronor.

Tänkte bara säga det.

Aldrig får man vara riktigt glad, eller hur?

Jaha.
Här går man with the flow, går emot sina automatiska sätt att agera och vad får man för det? Inte fr man sovsällskap i alla fall, det kan jag lova.

Kvällen var jättemysig. Vi tog båten över till Djurgården och började pussas redan där. När vi kom till Grönan var det ett band som spelade, vilket innebar dubbel inträdesavgift, så vi gick och tog ett glas vin och funderade på saken. Det blev promenad runt djurgården till slut, med massor av avbrott för hångel på vägen. Underbart att stå och hångla bland hästhagarna. Han är bra på att hångla, det ska han ha.
Sen frågade han om jag ville se på film hemma hos honom. "Film" tänkte jag. Lite stressad blev jag av att det var hemma hos honom, jag är ju lite sådär med att sova borta, men så tänkte jag "va fan. Kör nu bara".
Vi började ju inte med att titta på film. Vi började med att testa hans säng. Den var skön. Det andra var väl ok, men hånglandet innan var bättre.
Sen såg vi faktiskt på film och åt mackor, höll handen, så himla pluttenuttigt. Klockan två, när filmen var slut, var jag skittrött och tänkte att ok, jag sover över. Orka börja ta sig hem nu, liksom. Då säger han: "Tar du illa upp om vi inte sover ihop inatt? Jag ska ju resa imorrn (han skulle iväg i jobb, det hade han berättat tidigare) och jag blir så stressad innan jag åker nånstans". Jag blev faktiskt jättepaff. Och kände att det där var en ursäkt. Visst, en bra ursäkt, men en ursäkt. För han hade också berättat att hans flyg skulle gå vid 18 på kvällen.
Jahaja. Ja, vad skulle jag säga? "Jo, jag tar illa upp, jag kräver att få sova kvar!"? Så det var ju bara att klä på sig. Han följde mig till t-banan, det var pussar och kramar, men det kändes ändå som en lite bitter eftersmak.

Och jag har bara en känsla av att jag inte kommer höra av honom igen. Tyvärr brukar min känsla stämma i såna här sammanhang.

Det som stör mig mest är inte att/om han inte vill ha mig. Jag har ju inte kärat ner mig i honom som person, vi har trots allt bara setts två gånger. Det som stör mig är att jag tog ner garden, att jag skulle gå emot mig själv och så får jag ingen fucking cred!!! Och så stör det mig att man inte kan få vara glad och lite pirrig över nåt sånt här mer än en jävla vecka.

Men, livet går vidare, I guess. Egot kantstöttes igen, fram med Karlssons klister and keep going...

Midsommardagen 2013

Idag är jag inte ett dugg bakis och det är väldigt skönt.
Midsommar var silltårta, potatis, öl, megagrillning, kubb och blomsterplockning. Massor av mat, inte så mycket alkohol, för mig i alla fall, och lugnt och trevligt. En av de andra som var där blev tokpackad redan till middagen. Han fick gå och lägga sig sen, för han var rent pinsamt full. Vi andra höll dock en mer sansad nivå, även om en del hällde i sig mer än jag. Men så hade jag ju råkat köpa alkoholfri öl också... :) Fast inte bara.

Nu sitter jag nyduschad efter en promenad och börjar bli lite smånervig inför kvällens dejt på Grönan...

Glad midsommar från mig med!

Även här är det midsommar och jag ska strax sätta mig i bilen och åka ut mot skärgården.
Lite småtrött efter sillmiddag med M igår, som blev både senare och blötare än jag tänkt.
Men, håret är färgat, benen rakade och silltårtan klar.

Hur jag ska frakta tårteländet är fortfarande ett mysterium.

Glad midsommar på er!

Rule nr 6

Kanske inte uppe helt och hållet, men i alla fall på en liten kulle.
Jag försöker att leva efter rule nr 6; Don't take your self to seriously. Det funkar ganska bra.

Och visst. Det hjälper att jag får söta sms från Italienaren, att han tänker på mig och ser fram emot lördag. Här får jag också jobba. Tänk inte!!! Var!!!  Skit i allt som kan bli, hända, visa sig. Just nu är det här jättemysigt och precis vad jag behöver. Bra så.

Ups and downs, hela tiden..

Vem behöver Gröna Lund? Jag är en fucking bergochdalbana alldeles själv.
Upp och ner. Fram och tillbaka.
Det är tur att jag egentligen vet att tankarna jag tänker, känslorna jag känner, inte är sanna.  Jag är inte skitdålig. Jag är inte otillräcklig. Jag är inte tråkig. Jag är inte dum.
Jag är bra, jag räcker till, jag är jag. Jag gör så gott jag kan. Jag är en i grunden bra människa och ibland gör jag fel. Och det är ok.

Bara att få ner det i skrift gör det lättare. Och att ta en halv ångestdämpande. Det klarnar liksom till.

För det har varit en rolig, men lite jobbig dag. Vi har haft kvartettfest, vilket var kul, men jag känner också kraven att prestera.
Jag hoppades på sms från Italienaren, trodde han skulle messa, men det kom inget. Andra mess kom, men inte från honom och jag började tvivla. Tänkte att han nog bara varit full igår. Inte var intresserad längre.
Sen kom jag hem och kom på att det var 2013 och att jag kunde messa fast jag skickat det senaste messet inatt, efter att han messat på väg hem. Så jag gjorde det och han svarade på en gång att han haft en bra dag och att han tänkt på mig, mycket. Och försäkrade sig om att vi var på för lördagen.

Så var det med det.

Hur går jag ner fem kilo innan lördag?

oh my god

Okej, det här kan ju verka lite knasigt, med tanke på inlägget från igår.
Men.
Jag kom just hem från en dejt och oh my god.
Som jag har längtat efter detta.
Först dela en flaska rött på en picknickfilt. Sen gå in, äta mat, dricka mer vin. Gå vidare för en öl och hångla besinningslöst. Ovanför midjan och knappt det. Kyssas. Kyssas och kyssas och en man som säger "jag kan inte sluta pussa dig" med italiensk brytning dessutom.
Sen frågade han om han fick följa mig hem. Alltså inte följa med hem, följa mig hem. As in åka hem igen, efter att ha sagt hejdå hemmavid. No strings attached.
Det fick han. Och så kysstes vi lite till.
Vi ska på Grönan på midsommardagen. Om vi kan hålla oss så länge.

Nu händer det lite ändå

Så var jag på dejt idag. Lite hastigt och lustigt.
Jag drack vin, han drack kaffe, efter lite drygt en timme var han tvungen att gå. Skulle möta upp en kompis. "Mhm" tänkte jag. "Den typiska ursäkten" Men skitsamma. Och sen kom ett mess, nästan på en gång. "Hur din överläpp putar ut när du pratar är fullkomligt bedårande" Han ville ses igen, om jag inte tyckte han sög. Det gjorde jag ju inte, för det gjorde han ju inte.
Så vi ses igen, antar jag.

och vi fortsätter att tycka synd om oss själva på bloggen, eftersom ingen annan gör det...

Som grädde på moset har jag mått vansinnigt illa hela dagen. Jag vet inte om jag lyckades överdosera hostmedicinen, om jag är lite överkänslig mot morfin eller om viruset bestämde sig för att hoppa ner till magtrakten. Jag har inte kunnat göra något annat än att ligga på soffan hela dagen. Till slut var jag tvungen att ta mig till affären för att hitta något jag kunde få i mig. Rostat bröd med smör och kaviar, samt blåbärssoppa. Det är det enda som funkar i dessa lägen. Jag är inte stolt över det, men jag tog bilen de ca 500 metrarna till Ica. Att gå kändes övermäktigt.
Nu är det bättre, men jag är fortfarande lite yr.

Det värsta är att jag känner mig så tråkig. Det händer inte så mycket här hemma i soffan. När jag pratade med M förut insåg jag att jag i princip bara pratar om hur dåligt jag mår och på vilka sätt. Seriös tantvarning och inte på nåt bra sätt. Fast i och för sig. När man pratar upp till en timme i telefon varje dag, vad skulle hinna hända? Egentligen.

Jag vill verkligen bli frisk nu.

bröllopsförberedelser

Om några veckor ska jag gå på bröllop. Det är en av mina äldsta vänner som gifter sig, äntligen, får man väl säga. De har varit ihop många år nu och har två barn tillsammans.
Naturligtvis ska jag sjunga på bröllopet. Det är ju liksom så det funkar. Två låtar ville de ha. En kan jag redan, den andra sitter jag och lyssnar in mig på just nu. Det är en fin låt, men ingen superspeciell i mina ögon och ändå. När jag börjar lyssna på texten ordentligt och verkligen tar in den, så börjar tårarna rinna. Hur jag ska kunna sjunga den här i kyrkan, till en av mina bästa vänner, är ett jäkla mysterium!
Jag är så sjukt blödig. Så glad för hans skull.
Dessutom kanske jag måste hålla tal sen. Hur ska detta gå? Och så har de inte ens några singelkillar åt mig på festen..

Vi kör en lista!

Ögonfärg?
Blå. Typ ljusblå, men de kan bli knallturkosa i rätt ljus.

 

Spelar du något instrument?
Nej, tyvärr. Men jag ska lära mig ukulele i sommar!

Dina första tankar när du vaknar?
 Tänka när jag vaknar? Med vad? Hjärnan startar inte upp förrän vid nio.

Vart befinner du dig just nu?
 Hostandes i hemmet

 

Biter du på naglarna?
 Slutade plötsligt vid ca 21 års ålder. Vet inte varför, innan dess hjälpte inte ens stoppoväx.

 

Vad har du för färg på trosorna/kalsongerna?
 Svarta.

Vem vet mest om dig?
 Förut hade jag nog sagt J, men vi hörs så sällan längre så det är svårt att keep up. Jag måste nog säga M. Han vet i princip allt.

Vad vill du ha just nu?
En vältränad, frisk kropp utan hosta, en läcker man att förälska mig i och en sommar med medeltemp på 25 grader!

Rädd för?
 Att inte räcka till. Och kackerlackor.

Vill du gifta dig?
 Med rätt man, varför inte? Underbar anledning att ställa till med jättestor fest och dessutom få vara stjärna för en dag. Va, kärlek? Ja, det också... ;)

 

Kommer du överens med dina föräldrar?
 Ja, allt som oftast.

Din hårfärg?
Nån slags mellanblond tror jag det är, men jag har färgat sen jag var 15, så... Nu är det mörkbrunt.

 

Vad ska du göra idag?
 Vara hemma och hosta upp lungorna, sen ska jag på ett möte ikväll.

 

Vad ska du göra i morgon?
 Vara hemma och hosta upp lungorna.

Vad sover du i?
Långärmat på vintern, nada på sommaren

Något som får dig att mysa till lite?
Ett varmt bad när det är kallt ute, det är oslagbart.

Hostan från helvetet

Man kan ju tycka att det borde vara bra efter två veckor. Att en förkylning helt enkelt bara kunde släppa, ge sig, försvinna, give it up.
Men nej.
Den snälla doktorn konstaterade att det i alla fall inte var lunginflammation, baserat på min obefintliga feber (35,5. Vem har 35,5? Jag kallnar!) och min hyfsade sänka. Så det var ju skönt.
Trots det sjukskrev hon mig tills på fredag, för att jag skulle ha tid att återhämta mig. Jag hostar ju så jag väcker mig själv. När jag kom hem från doktorn somnade jag och sov i två timmar. Det händer liksom aldrig.
Fast jag vet inte om jag blir hemma så länge. Det är inte så kul att sitta hemma heller. Inte så socialt. Fast idag har telefonen gått varm hemma, med samtal och mess.
Jag fick mess av en gammal flamma från förr. En som jag dejtade precis i början när jag började nätdejta igen. Han var trevlig, men det blev liksom aldrig av att vi sågs igen. Det rann ut i sanden. Nu hörde han i alla fall av sig. Han nämnde att det hänt en del i hans liv sen sist. "Jo, jag har ju blivit pappa. Fast inget förhållande". Oj. Grattis?

Jag inser att mitt liv är ganska lugnt. Trots hosthelvetet.

dagarna som var..

Känner mig trött och osocial, men gör saker och umgås med folk ändå. Känner mig tjock, men tvingar mig själv att strunta i det just nu, men göra något åt det snarast.

Det har varit en skön, fast lite kort helg. Jag har ju inte varit långledig sådär som många har, nej, här jobbades det i fredags. Kanske inte så himla effektivt, eftersom jag var lite bakis efter en nationaldag med vin och sol, men jag jobbade. Sen åkte jag ut på Mälaröarna, med delar av kören. Vi grillade, pratade och drack mer vin. Utsikten var ljuvlig, trots patrullen med sjöscouter som tältade nedanför huset. Sängen var trång och varm, så sömnen blev sådär, men med frukost i solen kändes livet ganska lätt ändå.
Jag hade bestämt mig för att vara hemma resten av lördagen. Läste på balkongen, solade, tog ett bad.. Men sen ringde M. Han skulle grilla med några grannar, som han brukar hänga med och undrade om jag ville komma ner till dem. Jag hade just ätit, men sa att jag absolut kunde tänka mig att komma ner och ta några öl. Sen blev jag jättenervös. Det låter kanske lite konstigt, men vi brukar ju mest umgås bara med varann. Han har aldrig bjudit med mig sådär innan. Jag nojade runt som bara den här hemma och valde kläder och hade mig. Sen tog jag mig i kragen och bestämde mig för att bara försöka ha trevligt och det var det. M's granne, hennes pojkvän, M och jag. Vi satt ute ända till klockan ett på deras bakgård, sen gick M och jag hem till honom en liten stund. Jag blev helt galet trött när vi kom in, ett tag tänkte jag nästan anta M's erbjudande om att sova över, men sen kom jag på bättre tankar. För, bara så ni inte får för er nåt, han är dels olyckligt kär, dels har han en ny rebounddejt.
Och jag har en dejt med en italienare på lördag.

uppe eller nere

Det har varit en underbar dag idag. Lugn, skön, god mat, vin, sol, häng med god vän.. Avslutades på min balkong, sent. Jag upptäckte att jag har sol till åtta.

Det är skönt. Att jag kan ha bra dagar, trots att jag är låg.
Jag har så mycket rädsla runt det här med att känna sig låg. Jag är så rädd att det ska vara så nu. Fast egentligen vet jag ju att det är tillfälligt. Att jag måste komma ner när jag varit uppe. Nu är jag nere, jag kommer att komma upp igen.
Och idag har som sagt varit en bra dag. Jag är nästan frisk.

nere

Det kanske är febern. Det kanske är mensen. Det kanske är att jag varit bortrest och umgåtts med nån 24/7 i en dryg vecka. Men jag är nere. Långt nere. Jag har varit uppe så länge nu, ridit på nån slags våg, att jag hade glömt hur det var down here.
Det suger.
Jag vet att jag kommer upp. Jag vet att jag inte alltid kommer att gråta för allt och tycka synd om mig själv, bara se det med mig som inte är bra, ha ångest och må skit. Jag vet det. Jag gör det inte ens hela tiden nu, men jag balanserar på kanten och jag trillar över alldeles för många gånger varje dag. Det gör ont. Jag får blåmärken.
Det handlar om acceptans också. Att acceptera att jag är så här, att det är ups and downs. Jäkligt mycket lättare med acceptansen när man är uppe, ska jag säga.

Det är bara jag som kan ta mig ur det här, bara jag som kan ändra på mitt mående. Andra kan bara påverka mig om jag tillåter det.

Jag önskar att jag inte hade feber, för jag hade behövt träna nu. Det kom för mig i Spanien, hur bra jag mår psykiskt av att röra på mig. Alltså, verkligen ta ut mig. Jag vill boxas, jogga, lyfta. Jag vill trötta ut mig fysiskt, för det hjälper mig att inte tänka så jäkla mycket. Och jag gör det, tänker för mycket. M sa det en gång nu i veckan, i ett av våra snack, och han har faktiskt rätt där. Jag tänker för mycket. Jag ska göra mer.

Så nu är det dags för febern att fly sin kos, för nu spricker jag snart. Feber, vik hädan!

jaha, men skål då!!!

Den fanns där redan i onsdags, retningen i halsen. Jag kände den, men det var så mycket annat som tog fokus. Ont i magen, överdosering av smärtstillande, sånt där.
Igår var den kvar, känslan av att ha fått en kallsup. Ni vet, när det liksom svider till när man sväljer, sådär så man helst låter bli. Jag kände mig febrig och eländig, men termometern vägrade visa några chockerande siffror, så jag tänkte att det nog bara var nån slags baksmälla från värktabletterna.

Men okej. När jag nu, på tredje dagen, fortfarande helst bara vill lägga mig ner och blunda, näsan rinner som en trasig kran och jag helst vill undvika att svälja om inte sväljandet innefattar varmt te eller whisky, så får jag väl inse att jag faktiskt är sjuk.
Och det är ju jättekul att vara sjuk när det är en av de finaste försommarkvällarna i år och dessutom fredag.

Tycker ingen annan synd om en får man väl göra det själv.