Fortfarande ont. Fortfarande trött.
Jag fick en inbjudan häromdagen. Några från min grundskoleklass vill samla ihop alla som nånsin gått i vår klass för en återträff. Min första reaktion är NEJ! Jag vill inte!
De här människorna vet för mycket om mig. De vet saker som jag inte gillar att nån vet, som jag inte vill minnas. Jag är inte helt tillfreds med hur allt var då. De vet vem jag var innan jag blev jag. Det finns anledningar till att jag inte har kontakt med nästan någon därifrån. Inte för att jag ogillar dem, för det gör jag inte, inte direkt. Det är bara det att det var då. Nu är nu.
Så jag vet inte. Efter den första reaktionen blev jag på nåt sätt lite nyfiken. Vilka är de nu? Har de "lyckats"? Skulle det kunna vara nåt, att liksom visa att jag blev bra, att jag har det bra, ändå? Visa att jag gillar mig själv nu, är tillfreds.
Samtidigt är det ju bara så lätt att trilla in i gamla roller och det är ju det jag inte vill. Eller att man försöker bevisa något, bara för att.
Jag har inte bestämt mig än. Kanske ska ta och titta på den där filmen, "Klassfesten" först och ta mitt beslut efter det...
Jag fick en annan inbjudan också, fast den var mer här och nu och direkt. Hånglet ville ses, men jag orkade inte ikväll. Blir väl imorrn istället. Kan behöva lite fysisk tillfredsställelse, när nu inte kroppen riktigt vill vara med.
3 kommentarer:
Jag åkte t min hemort för återträff för några år sedan. Hade visserligen en kompis med mig, men det var sjukt kul! Såg den filmen veckan innan och fuck vilken ångest, se den hellre efteråt...
Jag var på tioårsträffen och det var intressant. Hjälpte mig att släppa mycket gammalt. Men jag går nog inte på fler. Jag umgås med ett par personer från gamla klassen och de andra saknar jag inte ett dugg.
Så det är inte så farligt alltså? Iofs, vi är ju vuxna allihop nu. och en del skulle det faktiskt vara roligt att träffa. Hm, jag får se hur jag gör..
Skicka en kommentar