Jag har varit uppe så länge och nu är jag nere.
Har känt mig bra, att jag duger, att det funkar... Men just nu har självkänslan en formsvacka som heter duga.
Har orkat, umgåtts, varit igång dagar och kvällar och nu vill jag bara vara själv hemma. Samtidigt som det kryper i mig.
Men det går över. It will pass. Jag vet ju det, numer, att det blir såhär. Jag kraschlandar emellanåt. Inte för att förminska det, för är förjävligt att vara i det. Men det är mer sällan nu och det är jag tacksam för.
Det kan även ha lite att göra med den här periodiska fastan jag testar. Jag vet inte, men jag vet ju att jag behöver bränsle. Kanske kan jag inte köra två fastedagar efter varann.
Ja, hörni. Roligare än såhär blir det inte just nu. I'll be back...
2 kommentarer:
Tror jag har sagt det förr, men man vet alltid att det blir bättre. För mej känns det just nu verkligen som en berg o dalbana. Hela tiden. Glad ena stunden, lite bitter nästa...
KRAM!
jobbigt, men som sagt.. Det går över. :)
Kram!
Skicka en kommentar