fylledag

Det var det. 21 minuter kvar på fylledagen.

Min chef frågade mig imorse, efter att först ha tjoat och kramats, hur mitt senaste år varit med tanke på att det blir ett nytt idag. Gott nytt år, som min bror brukade säga på födelsedagar.
Jag tänkte efter och insåg att det här har varit ett bra år. För första gången på så många år går det uppåt igen. De senaste åren, vi snackar 5-6, har varit skit. Depression på depression i kombination med högpresterande och väldigt lite förståelse (från mig själv) för att det tar tid att läka och för att orken inte finns. Toppat med min brors död. Fy fan.
Men nu går det uppför. Jag orkar mer. Jag är också bättre på att känna att det är ok att inte orka. Jag är social igen. Jag har slutat med antidepressiva och den senaste veckan har jag inte ens tagit sömntabletter. Jag övar på att vara i och stå upp för mina egna känslor. M är ju där en tacksam, om än ovetande, sparringpartner. HSP-insikten har gett massor, att förstå att det inte är helt onormalt att vara som jag. Stark i ena stunden, skör som kinaporslin i andra. Att det är ok.

Så det går uppåt. Sakta men säkert.

Nu är det 10 minuter kvar.
Tack för idag, tack för i år. Låt nästa år fortsätta uppåt, för det enda sättet att leva livet är att leva det nu. Och här.